Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’246
tryck som gamla bekanta, samt ovilkorligt undrar huru länge
författarinnan måst lyssna till tråkiga kaffesystrar och myndiga
patroner, innan hon med denna sanning kunnat måla dem. Så är
ock förhållandet med den valrörelse Mr Brooke ställer till för
att komma in i parlamentet; deremot tinnes en lång skildring af
m
en gammal girigbuks dödsbädd, som har väl mycket af Hogarth’s
pensel för att vara rätt njutbar.
Den trogna lokal- och tidsfärg, som utmärker G. Eliot’s böcker,
kan till en del antagas härflyta ur mångsidiga studier och trägna
iakttagelser. Ett konstnärskap som hennes vinnes ej utan
samvets-grannt, oaflåtligt arbete, men intet arbete kan gifva den djupa blick
för det bestående i det vexlande, den inbillningens skapande kraft,
som ur det förflutna frammanar lefvande gestalter. Man behöfver
ej ega snille för att med uågorlunda likhet fotografera nutidens
anlete. Men snille måste deremot finnas i hög grad för att, som G.
Eliot, kunna förlägga sina romaner minst 40—50 år tillbaka och
dock af dessa gamla tiders förhållanden och tänkesätt gifva en
så åskådlig bild, att den väcker en samtidighetskänsla i styrka
jämförlig med den man erfar t. ex. af gamla gulnade bref från
ens mormorsmor, då hon var ung flicka.
Detta slags återblickande snille är hos qvinnor ovanligt, och G.
Eliot är den enda författarinna som, oss veterligt, med verklig
framgång försökt den historiska romanen. Men som erkännas måste att
qvinliga författare oftast sakna ej blott det historiska snillet, utan
äfven den humor och den styrka i karaktersteckningen vi funnit
hos G. Eliot, så är det ej underligt att detta manliga
författarnamn i början ansågs tillhöra en författare — och dertill en
ovanligt begåfvad. Detta misstag anföra vi som en belysning för
arten af G. Eliot’s snille, och som ännu ett vitsord om storheten af
detsamma. Ty endast det ovanliga snillet har iståndsatt henne
att lyckligt besegra de svårigheter som inom karaktersstudiernas
område möta qvinnan, och nödga henne att ofta blott med
hörsägens hjelp skildra, hvad mannen deremot målar ur en personlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
