Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’249
Mau kan derför ej kalla Middlemarch en tafla af öfverlägset
konstvärde, men deremot ett porträttgalleri, der en mästares liand
pasttrollat en skara liffulla gestalter. Det är kanske icke en Van
Dyke’s pensel hvarom man påminnes, ty dertill är G. Eliot ej nog
jstätnningsrik; det är snarare en Titians varma och klara, fästa och
kraftiga bilder som här återkallas.
Den med G. Eliots diktning förtrogne lägger kanske till det
pyssnätnda felet i Middlemarch ett annat, nämligen ett visst
upprepande af äldre karaktersteckningar. Så kan man t. ex.
jbakom Dorothea skymta Romolas ädla drag, kanske äfven Dinahs*)
milda ausigte; bakom Rosamonds mor systrarne Dodson**) m. fl.,
men om man å ena sidan i detta ser en något tröttad
uppßn-ningsgåfva, måste man å den andra minnas att liljor vanligen
blifva hvita och nollor runda, samt att om G. Eliot ej i alla
Middlemarch’s karakterer är ny, är hon det dock i de flesta,
Och man tröttas ej af att finna några bekanta gestalter bland de
inånga alldeles ursprungliga, hon här målar.
Som G. Eliot är en tänkande, lika mycket som en
iakttagande natur, ligger den frestelsen henne nära att stanna i
begrundande, att granska personligheterna i stället för att genom
deras handlingar skildra dem. I Middlemarch har hon ofta
|gifvit vika för denna frestelse, och ehuru hvarje sådan
granskning af ett skaplynne eller en bevekelsegrund är
oöfverträfflig, ehuru de finaste och qvickaste anmärkningar höja
densamma, kan man dock ej neka att de göra skildringen alltför
stillastående.
| Till dessa fel kommer en svaghet, som står i samband både
med- den nyssnämda böjelsen och med den redan förut påpekade
mildheten. Hennes oväld, man kan nästan säga medkänsla vid
behandlingen af allt och alla,’ går i Middlemarch stundom väl
långt. Det är med ett nästan retsamt lugn hon ständigt skil-
*) Adam Bede.
**) Mill ön the Floss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
