Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’332
»Ar detta allt?» sporde han.
Lille-Stenne gaf tecken att det var allt. Den gamle tog sin
bössa och sin cartousche från väggen, stoppade pengarne på sig
och sade:
»Godt. De skola få igen dem!»
Och utan ett ord vidare, utan att ens se sig tillbaka, gick
han ned och sällade sig till mobiltruppen, som stod färdig till
utmarsch.–-Sedan har man aldrig mera sett till pappa
Sten ne.
42. Notarien.
Berättelse af Alphonse Daudet.
»Brr — en sådan dimma!...» sade den hedersmannen då
han steg ut på gatan. Hastigt slår han upp kragen, fäster sin
respirator för munnen och beger sig, hvisslande och med sänkt
hufvud samt händerna nedstuckna i bakfickorna, på väg till
tjen-sterummet.
En dimma ined besked — det är visst och sannt! På
gatorna går det ändå au; i hjertat af de stora städerna håller
dimman sig icke längre än snön. Taken sliter henne i trasor,
murarne suga henne i sig; hon tränger in i husen så snart de
öppnas och gör trapporna hala och ledstängerna fuktiga.
Vagnarnes rörelse, fotgängarnes kommande och gående — dessa den
tidiga morgonens fotgängare, som ha så brådtom och äro så
fättiga — allt detta hackar sönder, genombryter och skingrar henne.
Hon smiter in i kontoristens snäfva och lofslitna kläder och i
bodflickornas regnkappor, genomdränker deras små, slaka flor och
lägger sig som en hinna öfver deras stora, vaxduksklädda askar.
Men på de ännu öde kajerna, på broarne, utmed stränderna, öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
