Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’340
blick i den så kallade »nattstufvan» på öfra botten och
betraktade utsigten. Hafvet låg för blicken beströdt med skär, tills
ögat slutligen hvilade vid fastlandets skogiga rand åt den ena
sidan, och hafvet utan gräns och inskränkning åt den andra.
Jag frågade mig sjelf, om det likväl icke vore härligt bland
skären, och jag besvarade frågan med ja, tilläggande dock en tyst
önskan om en yppigare växtlighet der.
Det blef afton och jag gick ut för att taga ön i närmare
betraktande. Jag ströfvade omkring utan mål öfver dess
klippor, genom dess björkdungar och eklundar, och jag stannade
slutligen uppe på lotsutkiken. I en enda blick såg man der öfver
hela ön med sin by, sin tullstation, sina tegar, klippor och
lundar. Man såg hafvet slå sina armar omkring den, man såg
seglare efter seglare glida förbi på de båda farleder, som omgifva
ön. Man såg öfver Baresund — der stora segelleden stryker
fram — bort till den klippiga och vilda Fångö, och bortom den
smälte himmel och haf samman i ett blått, glänsande dunkel.
En tallös skara af öar hvilade i hafvets famn, den ena löfrik
och leende, de andra en kal klippa, den tredje betäcktes af en
mörk furuskog. Men hvem kan väl uttala hvad man så ser
genom en enda blick i den fagraste natur? — När då
aftonrodna-den glödde, skiftande från guld till dunkelrödt, och violetta skyar
seglade på himlen, — då hafvet glänste af himlens återsken och
snöhvita bränningar, liknande andeväsen, hoppade upp mot
skären och så åter försvunno i djupet, och slutligen då der ute
ytterst vid hafsbandet fyren tändes och med sitt vexlande, än
svagare, än starkare blänkande sken ännu mer förhöjde tjusningen
af den tafla, sora låg under ögat, då frågade man icke längre,
om här var skönt. Man njöt i fullt mått, man berusade sig af
hafsluft, som tnan insög i fulla drag, medan det hänryckta ögat
flög från skär till skär, ömsom sänkande sig mot hafvet, stundom
följande ett segel, som kom och åter försvann, eller omfamnande
i en enda blick hela den förtrollande tafla, man hade framför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
