Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’342
lägga till med båten, och vi måste då nöja oss med att
kringsegla ön; stundom öfverraskades vi af regn, men hvad betydde
det? Man sveper sin regnkappa omkring sig och med
kapuschongen öfver hufvudet afbidar man helt lugnt regnets
upphörande.
Så var det en dag, på hvilken vi hade beslutat oss att göra
en tur omkring Fångö. En lots fäste väl vår uppmärksamhet
på, att »sjön randade sig» — det vill säga, vinden var ojemn
och hafvets yta såg till följd deraf randig ut — och det betydde
regn, men vi aktade icke så mycket derpå, då fram på
eftermiddagen en jemnare vind blåste upp. Vi lade således ut från
vestra viken för att vidare gå omkring Kettilöns södra udde.
Vinden koiu nu från hafvet, vågorna häfde sig skummande och
mörka, de hvita bränningarna slogo allt högre upp mot
klippudden och himlen blef allt mera hotande. Också svek modet en
del af vårt sällskap, och vi lade i land på östra sidan, för att
låta dem, som fruktade sjön eller regnet, gå i land. Då båten
åter satte ut, voro vi blott två i den, modiga nog att trotsa
väder och vind; men två är också alldeles tillräckligt för en resa
tillsammans, den må vara längre eller kortare. Vi kände oss
lätta om hjertat och båten flög raskt öfver vågen, då vi styrde
vår kurs snedt öfver Baresund. Vi kommo snart i lä under
skären vid Fångöns södra sida, och nu somnade vinden efter hand
alldeles af; men dyningarna vaggade ännu vår båt, under det att
himlen mulnade mer och mer. Redan föll en och annan
regndroppe. Vi svängde af än mera mot öster och lade oss emellan
ett par skär i afbidan på regnet. Nu kom det. Stilla och mildt
flödade det ned öfver den törstande jorden, som mottog det med
hänförelse. Hafvet blef alldeles stilla, blankt sotu smält silfver.
De fallande dropparne ljödo som en sakta musik, och dyningen
lade sig till ro vid denna vaggsång. Intet löf rördes i alarnas
kronor, soin prydde skäret. Ingen fågel sjöng. Man hörde blott
det fallande regnets musik, sakta beledsagadt af det allt mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
