Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’345
det gränslösa hafvet, och sedan åt andra håll skärgården i all
dess mångfaldiga vexling af klippor, mörka furuskogar och
lågväxta, grönskande löfträd, tills slutligen åt vester fastlandet
stängde utsigten med sin skogbeklädda dunkla rand. Hela taflan
var liksom beströdd med seglare. An syntes de alldeles, än
försvunno deras hvita dukar bakom ett skär; men stucko snart åter
fram, återkallande för minnet sagan om skeppet, som gick öfver
både vatten och land. Man skulle kunnat stå här i timmar utan
att tröttna vid den fängslande taflan; men mycket var ännu osedt
af Fångö, och huru lång sommardagen än är, blir dock äfven
den slut, och vi kunde då löpa fara att förirra oss ibland
skären ooh icke hitta åtminstone den genaste vägen hem. Vi stego
alltså åter i båten och styrde mot Fångö norra udde.
Fångö norra sida företer en anblick af kal ödslighet. Nakna,
branta klippor stupa ned i hafvet, en och annan fura klänger
jsig, lik en förhungrad tiggare, fast vid klippan, räcker sina
knotiga grenar mot himlen och ber om den näring, som jorden
nekar henne. Och solen strör sitt guld öfver henne, och regn och
dagg falla ned öfver henne; men hafsvinden hviner, dess styrka
böjer och förkrymper furan, och hon lefver ett tynande lif,
nästan sorgligare än död. Mellan dessa klippor sträcka sig små
ijungbeväxta högslätter, gapa öde grufvor, ännu mera förökande
den spöklika ensligheten. Man tvingas att rysande vänta någon
hemsk uppenbarelse i denna natur, der knappast annat än de
mörka gruföppningarna visa något spår af mensklig verksamhet.
»Fångö, det är en ful ö», — säger derföre Kettilöbon ined den
underförstådda bimeningen, att den äfven är en hemsk, trolsk
■och besynnerlig ö, i hvars berg trollfolket ännu håller till, vid
hvars stränder mylingar bo, klagande i nattens tystnad eller
ledande vandraren vilse bland klipporna.
Då vi lemnat de små holmarnes skydd, funno vi, att hafvet
gick temligen högt och att båten icke utan besvär kunde ligga
vid bryggan till Fångö grufva. Min kamrat, som var mera in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
