Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
diga kalminkslifstycke, sin hvita kjortel, sina tyska tofflor,
konstigt stickade strumpor och framför allt det med brokigt silke
utsydda linnet och den prydliga hufvudduken, knuten öfver
håret så att detta icke helt och hållet skymdes. Det var icke utan
att en viss stolthet öfver den forna elegansen röjde sig i hennes
tal. Särdeles dröjde hon med välbehag vid tanken på ett
kyrkbesök i S:t Änne kapell, då hennes hufvudduk före gudstjensten
på kyrkovallen ådragit sig allmän beundran, — »och den hade
min fostermor sytt», sade hon, »och jag kunde också sy sådant,
då mina ögon voro unga, men nu — —». Hon teg. Ett par
stora tårar rullade ned utför de skrynkliga kinderna och föllo
ned på den lappade, mörka kjorteln, der de lågo qvar, glänsande
i solskenet.
På min fråga om hon ej hade i behåll denna hufvudduk,
nekade hon. Hon hade ingenting gömt, sonhustrurna hade fått
alltsammans, och de hade förstört eller slitit ut det. Ingenting
fäns mera qvar. Det sista — hennes brudkläde — hade hon
användt till svepning åt en liten älskad sondotter. Hon hade
tänkt: »Må det multna i jorden liksom allt det käraste jag eger.»
Ett par små sonbarn kommo in, stadnade vid dörren och
sågo på oss med stora, förvånade ögon. Gumman blef nu icke
mera så meddelsam, hon såg besvärad ut öfver våra frågor och
började tala om vädret, fisket och dylikt. Men då barnen om
en stund aflägsnat sig, begynte hon åter tala om »förr i tiden»,
om de ståtliga Karlsö-lotsarne, om de glada mar-kalasen, ett slags
slåttergängen i September, då man bergade en mar eller sumpig
strandäng, beväxt med rörvass och annat vattenfoder, och till
hvilka hela skärgårdens ungdom inbjöds.
Men nu inkom en man i stugan. Sjelfva sättet, hvarpå han
satte foten i golfvet, då han klef in, tillkännagaf husbonden och
ordet dog på gummans läppar. Hon reste sig upp och frågade
sonen, om de ej tänkte fara ut. till hafs och fiska. Nej, det ville
de icke — sjön såg ful ut och det blef troligen storm till natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
