Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Gälda åter allt hvad du har röfvat,
Gif åt lifvet åter hvad du mördat; —
Förr, du stolta, hofs dig ej att bedja,
Och din bön ej himlens portar når.
Se, då mörknar hafvet, och ur djupet
Döfva, tordönslika suckar bryta;
Fridens skimmer från dess anlet flyktar,
Yild förtviflan rasar i dess barm.
Ve mig, ve! — det skallar genom rymden —
Ingen bön kan mina brott försona;
Jag vill gömma mig i midnattsmörker,
Släcka ut i nya mord min harm.
I en blink då växa opp ur fjerran
Svarta skyar; röda blixtar jaga
Genom rymden; vildt orkanen vräker
Böljorna mot skyn; omätlig graf
Slukar allt som dväljs på vågens yta;
Master brytas, gälla nödrop skalla. •—
Tvenne runda dygn ses hafvet rasa;
Sist på tredje qvälln det domnar af.
Mättadt vilddjur likt, med dolska blickar.
Nu det åter hvilar, smälter rofvet,
Slickar blodet bort med fraggig tunga;
Mattad dyning bäfver knappt dess bröst...
Sol går upp. Hur fridfullt hafvet strålar! —
Tro ej hafvets frid, den är en villa;
Frid det får ej, förr’n det återgifvit
Sina rof vid domsbasunens röst.
Ilerwm Sätherberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
