Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
längre tid följt utvecklingen af qvinnans egen uppfattning af sin
kallelse, som ock af allmänna meningen rörande hithörande
frågor, i vår tid vara okändt, att framställningar sådana som den
ifrågavarande, långt ifrån att tjusa eller ens fördragas, endast
väcka leda och motvilja hos våra qvinnor; samt att de få män,
som låta förleda sig att finna nöje i dylika framställningar, skola
dela det öde som drabbar alla deltagare i ett dåligt skämt —
det att vid bättre besinnande rodna öfver sig sjelfva och harmas
öfver den som förledt dem att glömma sin egen värdighet.
Eller, för att gifva ett bevis för detta påstående, hvad
annan slutsats skall man draga af det faktum, att, allt sedan den
sorgligt beryktade signaturen Ernst Ludvigs oädla krig i »Svensk
tidning» mot romanen Hertha och dess vördnadsvärda författarinna
af en kraftig penna bekämpades och förqväfdes — alltså på 20 år
ingen enda tidning af något anseende besudlat sina spalter med
anfall af denna halt (undantagandes måhända ett par enstaka
yttranden i en konservativ Stockholmstidning), ehuru flera
bekämpat de åsigter, som ledt till större frihet för qvinnan; —
hvad skall män af detta faktum draga för slutsats, om ej den
att tänkesätt och skrifsätt sådana som Ernst Ludvigs och hans
sydsvenske själsfrändes icke längre hafva någon publik, lika litet
som de hafva att påräkna något medhåll från qvinnans sida?
Det är icke blott så, som insändaren i Oresundsposten riktigt
förklarar, att »den råa styrkans tid är förbi»; äfven råhetens styrka
har spelat ut sin rol, åtminstone på det område hvarom här är
fråga. Yi hafva omsider hunnit så långt i sann odling och
humanitet att en man som med råhetens styrka riktar smädelsens
vapen mot värnlösa qvinnor aktas lika med den man, hvilken i
vanlig mening slår en qvinna ■— och den mannens anseende, vare
sig inför den stora publiken eller inom qvinnornas krets, torde
icke vara afundsvärdt.
Mycket mera vore att i denna sak tillägga; men det sagda
torde vara nog för vårt ändamål, hvilket varit endast att på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
