Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
der dock växa en vänlig blomma, som kan hugna den sorgsna
och stärka den trötta — er vänskap, dubbelt värderik derför, att
ni är en äldre, moderlig vän. Tack!
Ni vill veta något om mina förhållanden nu. Jag skall
försöka samla mina tankar, binda dem nog länge vid tid och rum
— ack! de dväljas helst och oftast långt der bortom! — för att
uppfylla er önskan. Ni får likväl tillgifva mig, om jag ej
förmål-göra det utan rapsodiskt och osammanhängande.
Som ni vet, hann jag ej mer än jemt att tillsluta den sista
grafven, förr än hemmet, det kära, gamla, som hägnat min
barndom, min ungdom, och der jag lefvat trettio år, skulle för alltid
sluta sin dörr efter mig, när jag ensam drog bort och i hela vida
verlden ej visste en frändes, som stod mig öppen, och inom
hvilken den öfverblifna kunde träda och säga: värna 0111 mig och
min smärta till dess jag hunnit repa mod att lefva och att
arbeta för bröd. 1 verlden, ja — ingen, men — Gudilof! — den
dörr, som den eviga kärleken stält öppen för alla, och ej minst
för de af lidandet slagna — bönens, inom den har jag trädt med
brinnande hjerta och vunnit 111ig en tillflykt, ett hem, der jag
kunnat lägga min trötta själ till ro i kärleksrika fadersarmar,
der jag tyckt mig ega dem åter, mina kära alla, och der hoppet
om ett återseende blifvit visshet.
Det var en stilla, fridfull afton, som jag gick hemifrån.
Hemifrån! Ack! att gå så som jag — vet väl någon hvad det
är? Med huru dröjande och ändå ilande fjät, Kära minnen höllo
mig qvar, saknad och tomhet bevingade min fot, Torra ögon,
hela floder af brännande tårar i hjertat, och af all lifvets glädje
intet att luta sitt hufvud emot! Det var en bitter stund.
Den 5;le Augusti.
Att träda ut i lifvet bland främmande, bärande med mig
saknadens tunga börda och te mig der, som behöfde jag endast
en yttre verksamhets stöd för att upprätthålla mina svigtande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
