Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
för mig. Tror du, att modersögat och modershjertat kunna
bedragas? Hvar äro min flickas alla friska rosor? Hvart har
gläd-tigheten tagit vägen, som jag förgäfves letat efter i dina bref?
Margareta, älskade barn, jag måste veta hvad som fattas dig.»
Och den gamla frun fattade dotterns båda händer och såg
henne med öm oro i ansigtet.
Hvilken ansträngning kostade det icke att tillbakahålla
tå–raraie, som med våld ville tränga sig upp i dessa stora, eljest
så tårlösa ögon; hvilket hjeltemod att nu afhålla sig från att
kasta sig till detta trogna, hulda sköte, att få de blödande såren
åtminstone för tillfället förbundna af dessa lena, ömma, varsamma
händer! Hon kämpade en sekund, och hon vann.
»Stockholmsluften alstrar inga rosor, mamma», sade hon med
ett leende, som egentligen genom sin lilla konvulsiviska ryckning
i mungipan var sådant att det kunde slita hjertat ur bröstet på
en moder. »Och du vet jag hade alltid litet anlag för bleksot.
Men nu, ack mamma, nu skola vi ha en skön afton tillsammans.
Du måste berätta mig om allt hemifrån. Jag skall blott ringa
efter thé, och sedan skola vi vara helt ostörda och lyckliga.»
Och hon kysste henne upprepade gånger. Ja, då hon var på
väg till klocksträngen, vände hon om på halfva golfvet, tog den
gamlas ansigte mellan båda sina händer, som man skulle gjort
med ett barn, och kysste henne om igen. Det föreföll som om
deras roler vore förbytta. Margareta med sitt unga bleka
ansigte, med sina stora tankfulla ögon och det uttryck, som det
tysta bärandet af en omätlig smärta förlänar, föreföll betydligt
äldre än den lilla, i allmänhet glada och fryntliga gumman
framför henne; så sannt är det, att det är i de erfarenheter, lifvet
medfört åt hjertat snarare än i årens jemna lopp, som
lefnads-ålderu ligger förborgad.
Sedan de gått ett slag genom våningen, uppehållit sig en
stund med at.t betrakta lillan, som redan inslumrat i sin vagga,
och thébordet blifvit inbjudande ordnadt, slogo de sig ned fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
