Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
kallade det, men hon kunde höra, då han gick genom tamburen.
Hvilket knäpp i huset kunde hon dessutom icke höra, der hon
låg med hvarje fiber späud, med hvarje nerv i öfverretning.
Hon betviflade icke hans kärlek, hon fruktade icke otrohet;
nej, usel var hennes Arvid icke. Men ungkarlslifvets vanor var
han för svag att bryta, ungkarlslifvets sällskapsbröder drogo
honom med vänliga händer nedåt — utföre — hvarthän?–
Sådana voro hennes nätter, tills ändtligen några osäkra steg
öfvertygade henne, att ban var återkommen. Hon hörde ett
fubblande med nyckeln, hon hörde litet ranimel med stolar, och
sedan blef det tyst, och hon kunde våga falla i en orolig slummer.
Och morgonen! — med punchångorna förpestande hans rum,
med den tunga sömnen långt fram på förmiddagen, med de svullna,
rödsprängda ögonen, med den bleka, slappa hyn. Kunde hon
älska, ack, kunde hon älska? det blef frågan — det blef
ångestropet ur hennes sargade hjerta,
Det var långt lidet fram på förmiddagen, då han inträdde i
salongen, der hon satt och arbetade. Erfarenheten hade lärt
henne att ju värre natten varit, desto frimodigare och muntrare
uppträdde ban inför henne morgonen derpå, och detta faktum,
som för en mindre fint anlagd natur än hennes skulle förefallit
som höjden af förhärdelse, utgjorde deremot suart sagdt hennes
enda källa till hopp.
Modern hade redan gått ut att besöka några slägtingar, och
Margareta var helt allena. Han kom med glad frimodighet fram
och kysste henne och började med sin vanliga sorglösa glädtighet
att prata om hvarjehanda. Hon underrättade honom om det kära
besöket, och ban uttryckte siin saknad att icke ha varit uppe
tidigt nog att bedja svärmodern välkommen, innan hon gick ut.
»Men du ser blekare ut än vanligt, min älskade», sade han
slutligen ömt. »Har icke ens öfverraskningen® glädje förmått att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
