Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
använder sin sista timma till hädelser mot Gud och med värjan
jagar presterna från sin dödsbädd, tills en af dem — en hans
egen själafrände — har mod nog att slå knytnäfvarne i bordet
och läsa lagen så allvarligt för honom att han ger med sig. Der
är Marie Grubbe sjelf, halft jungfru, halft barn, som från
fönstersmygen upptar i hjerta och själ bilden af Ulrik Kristian, som
för henne synes vara ett förkroppsligande af allt det stora i
tiden, af hjeltemod och fosterlandskärlek. Der är en hel skatt
af bref, så historiska, som om de omedelbart framletats ur gamla
dragkistors gömslen. Det är ett lif, en färg öfver alla dessa
skildringar, hvarigenom intresset fängslas och det kalla intryck
minskas, som man erfar af det högst objektiva sätt på hvilket
bokens personer behandlas. En författare af denna skola .älskar
nämligen icke sina personer, han har knappt medlidande med
dem. I enlighet härmed se vi Marie Grubbe gå emot afgrunden
utan någon synbar kamp för att bevara sin själsrenhetj för att
frälsa sitt bättre jag. Fort nog glömmer hon det sår hennes
hjerta mottog vid Ulrik Kristians dödssäng, öfverlemnar sig åt
ett nytt kärleksrus och låter nästan omedvetet sina ögonblickliga
ingifvelser föra sig från fall till fall. Hon är en af de qvinnor
hvilkas inflytande blir ödesdigert för en hvar som kommer dem
nära, men mest ändock för dem sjelfva. Vi känna dem redan väl
genom utlandets författare och vi veta intet,( hvilket ger en mera
hopplös föreställning om de mörka makter, som råda i lifvet, än
en sådan skildring. År det väl nog när en författare visar oss
huru svag menniskonaturen är? Kunna vi icke öfver afgrunden
få sigte på en skymt af himlen? Marie Grubbes trohet mot sin.
tredje man innehåller icke något försonande, ty den synes framgå
•nera af en slö underkastelse, en känsla af att hon nått det sista
trappsteget af förnedring, än af någon förädlande kärlek, någon
°nigestaltning i begreppen om pligt och rätt. Ej heller gifver
°ss hennes samtal med Holberg, hvilket — traditionen likmä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
