Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
tigt — afslutar boken, (såvidt vi kunna se) det rätta, förlösande
ordet.
En annan af våra yngre skalder Holger Drachmann har redan
länge sedan vunnit ett namn. Han är visserligen från samma håll
påverkad, men eger så mycken friskhet och egendomlighet att han
icke lätt låter binda sig af främmande förebilder, eller inordna sig
under något system. — Det är alltid något ämne till glädje i
hvad han skrifver; också alltid något att tadla både för vänner
och fiender. Att han är en utomordentligt begåfvad lyriker är
tillräckligt lagdt i dagen af de dikter, i hvilka han sjungit ut
sin ungdomliga kamp och jäsning. De små noveller af honom,
som offentliggjorts i »Det nittende Aarhundrede», visa att ban
också-som prosaförfattare kan frambringa något i vissa fall
utmärkt. Af de tre, som i vinter utgifvits under titeln Ungt Blod,
utmärker »Najaden» sig isynnerhet genom sin formskönhet, »To
skud» mera genom ett rikt och verkligen egendomligt innehåll.
Som romanförfattare anses Drachmann icke lika lycklig. Hans
första stora berättelse: En Ouerlcomplet, som utkom i fjol läses
dock med intresse, ty jemte den äkta Drachmannska våldsamheten
och kanske ytligheten talar der allt igenom en lika äkta
Drach-mannsk ärlighet och värme, som ovilkorligt griper vår medkänsla,
Hans sista bok Tannhäuser har visserligen rönt ett mera
gynnsamt emottagande, men äfven den är full af brister, som falla
så lätt i ögonen att de knapt behöfva utpekas*). Blott en måste
vi framhålla. Mot vanan låter Drachmann sin hjelte, sedan
han först gifvit efter för kärlekens oemotståndligt dårande
makt, hamna i familjelifvets frid, låter honom från fantasiens
lockande verld vända sig till ordningens och arbetets. Detta är
i och för sig förträffligt, och det pinsamma intryck, som de flesta
nutidsromaner efterlemna, härflyter just af att en dylik högre
syn aldrig kominer — förr än för sent. Men det har icke lyc-
*) Se föregående art. »Oin Qvinnan ock aedlighetsbegreppet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
