Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
kats Drachmann att framkalla någon verklig försoning. Vi kunna
åtminstone icke förstå den man, som kan trösta sig i sin hustrus
famn omedelbart efter det han sett sin älskarinna gå i döden
för hans skull; ja, icke blott trösta sig, utan ana att det
förflutna skall göra honom »stark och stolt (!) i lifvets strid». Icke
heller kunna vi uppskatta det slags qvinliga kärlek, som öppnar
sin famn för att mottaga syndaren i samma ögonblick, som han
lagt ifrån sig medtäflarinuans knapt afkylda lik.
Drachmann är i allmänhet, efter vår åsigt, minst lycklig i
sina qvinliga karakteren Hans »damer», sirener och förförerskor
äro i stil med Turgenjevs, Cherbuliez’ m. fi. men stå långt efter
detn både hvad angår damen och förförerskan. Blott i »To skud»
har ban gifvit oss en egendomlig och sann qvinna, men det är
här mera det äkta menskliga än det särskildt qvinliga, som gör
denna gestalt så tilldragande.
När, trots det förfelade slutet och åtskilliga andra
missteckningar, det likväl är så mycken poesi och stämning i
»Tannhäuser» att man på sina ställen blir helt betagen deraf, kommer
•detta sig dels till följe af den sanna och varma känsla, som
uttalar sig i densamma, men dels (och isynnerhet) af de många
sköna poem, som äro inlagda i berättelsen. En del af dessa
skulle kanske taga sig än bättre ut, skilda från den icke alltid
lyckliga bakgrund handlingen ger dem. Så t. ex. sången med det
präktiga oinqvädet: »Men over over skyerne er himlen altid blå.»
Ty just det befriande, som genom dessa ord uttryckes, sakna vi
som totalintryck af boken, och det är denna brist som gör att
den ej bättre än sina in- och utländska föregångare vet att lösa
knuten, att försona pligten med böjelsen, de individuella krafven
med den hänsyn man är skyldig samfundet-
Om vi nöja oss med ett flyktigt omnämnande af nya
arbeten, sådana som dr. Schandorphs alltför realistiska berättelser
»Fra Provindsen», Hother Tolderlunds också realistiska men
långt mera fina och måttfulla skizzer »Fra Syd og Nord», en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
