Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
kan låta lika väl se sig, som höra sig.) Hans tal var hvad det
borde vara, kort och kraftigt, invigande festen i den treenige
Gudens namn och visande, huru denna högskola kämpat igenom
tider af inre och yttre nöd och strider och dock alltid hållit sitt
ljus brinnande m. m., som jag ej kan återgifva. Jag önskade,
att han kunnat se denna fest, denne gamle Sten Sture, hvars
minne vare välsignadt genom århundraden ännu. Jag tänkte på
alla dessa män, som sträfvat och forskat, många af dem vidt
berömda, andra kanske aldrig nämnda, ehuru de alla med samma
trohet arbetat för samma mål, ljus i alla vetandes grenar, och
till sist tänkte jag på mina egna gossar, Axel, färdig att i
morgon taga lagerkransen, ocli Edvard med sin nyss förvärfvade hvita
mössa och sina förhoppningar på fortsatta akademiska studier,
hvad hade icke jag att tacka denna högskola för! Var det då
underligt, att tårar fylde mina ögon, att småningom alla dessa
bilder af store män från forntid och nutid sjönko undan, och att
jag med rördt och tacksamt hjerta lyfte min ande upp öfver
tiden och ödmjukt af hela min själ instämde i predikantens ord:
»Dig herre, Dig allena vare äran; ty Ditt är verket.»
Jag är viss, att mången fader i denna stund höjde tacksamma
suckar till Gud, som hållit sin hägnande hand i så många
århundraden öfver bildningens härd här uppe i norden, och månget
eljest ofta yttradt knot öfver »de dyra pojkarne» och »det
pen-ningeuppslukande Upsala» dog i dessa dagar för alltid bort,
åtminstone i den mening, som skulle universitetet få någon släng
med af förebråelsen.
Det kunde vara mycket att säga om den sköna festkantaten,
om de främmande sändebudens framlemnande af sina mystiska
rullar med thy åtföljande tal, om deras pittoreska kappor och
grannt broderade kragar, om våra egna representanter för lärda
samfund m. m.; men, som jag nästan alls intet kunde höra af
hvad som sades, och blott kände få personligen, hade jag
egentligen blott en förkänsla af, att det skall komma en dag, då alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
