Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
af mäktigare andar. Med ett långt större behof af tro än
Marie och med förmåga af ett verkligt personligt troslif synes
Helene från sin ståndpunkt, likasom mannen från sin, hafva under
prestens ledning kämpat sig ut ur tvifvel och otro till en högre
kristlig lifsåskådning. Läsaren får af hennes återstälda
äktenskap det intryck, att det är grundadt kanske ännu mera på tro
än på kärlek.
Dorothea, religiös till sjelfva sitt grundanlag och redan vid
späd ålder en utpräglad troskraftig personlighet, liar aldrig
upplefvat någon tid af sådan passiv tro, som den öfver hvilken
Marie aldrig nådde, och hade aldrig heller såsom Helene känt
tvif-lets frätande mask undergräfva eller otrons öppna anfall rubba
hennes glada, bergfasta tro. Men om hon var i ortodox mening
en troende, låter förfm oss aldrig veta; snarare får man en och
annan antydan om motsatsen.
»Så långt jag kan minnas tillbaka», säger Dorothea, »har jag
gjort upp min tro för mig sjelf. Jag trodde att Gud ämnat hvar
och en menniska att uträtta något af Hans verk; nu, när det
blifvit mig förnekadt att verka, tror jag att blotta viljan att göra
något godt, den ständigt brinnande medkänslan för alla som lida,
likafullt uträtta något, att de på osynliga vägar fylla någon brist,
afhjelpa någon nöd, ehuru vi ej veta hvilka.–Tag ej denna
tro ifrån mig», ber hon, »den är mitt lif!»
Då Will klagar att han har intet mer att lefva för,
tillbakavisar hon ett så förmätet ord. »Om vi förlorat allt hopp
för vårt eget bästa, så återstår ju alltid andras — och det må
väl vara värdt att lefva för. Några kunna alltid bli lyckliga.
Då jag var som mest olycklig, blef denna tro min tröst.»
Då hon stod i begrepp att taga ett afgörande steg för sitt
senare lif, var det icke åtrån efter egen lycka som utgjorde
hennes drifkraft. Hon brann af begär efter det absolut rätta, att
det måtte taga sin boning inom henne; hon bad att Gud med sin
vilja måtte styra hennes, och i tro att så skett handlade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
