Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
haltande ben hade sin historia. Det var ett minne från
Amerika, der han räddat en gosse ur ett brinnande hus. Taket
störtade öfver dem. Gossen drogs fram oskadd, Skarlie med
ett krossadt ben. Gossen vardt en af Amerikas främsta män.
»Han slculde reddes, — han var bestemt til noget.»
En sådan ofrivillig dragning till det bättre kände han ock,
när Magnhild stod lyssnande framför honom, när hennes själ,
likt en blomma efter nattens dvala, öppnade sin oskuldsfulla
kalk vid ljudet af hans sånger från främmande land. Då kände
han, att hon var bestämd till något, då väcktes kärleli i hans
hjerta, visserligen i ej ringa mån satyrens kärlek, hvilken finner
en obändig glädje i att bryta det skära blomstret, men dock
äfven ädlare halft faderliga känslor. Han begärde henne till
äkta: »Det er jo mere et slags Adoption end et Giftermål.
Him han nede hos mig udvilde sig til hvad hirn selv vil.»
Ett återsken af denna bättre kärlek varsnas ock, då han en
dag lyssnat till Magnhilds vackra sopran från Tändes rum.
»Den er ren — som du er selv mit Barn», sade han, och hans
kloka ansigte var nästan vackert i ljusskenet.
Men liksom hans ande är bunden i en vanskapad kropp,
så låder ondt äfven vid det goda han gör. Materien varder
honom för tung, han drages till jorden. Han hamnar i en låg
förbindelse med den supiga Maskin-Marta.
Sådan är »Sadelmageren» Skarlie, Magnhilds man. Hvad
kan vara mera pikant än den sceu^ der han står på gatan i
solskenet framför fru Bang, verldsdamen? Han, den haltande
mästaren med sina plirande grå ögon, med sitt komiska grin;
hon, en strålande skönhet med bruna lockar, med fina
anletsdrag, med själfulla ögon, hvilkas sympatetisk» språk uttrycker
alla qvinnohjertats vexlande känslor, med en böjlig stämma,
hvilken återgifver den ringaste dallring af själens strängar —
och i detta fagra omhölje en själ full af eld, en glödande
känsla, hvilken dock icke är otyglad herrskarinna, utan fastmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
