Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
universum. Individerna vexla och förgås, men den allmänna
hela universum genomgående lifsprincip, som alstrat dem, och
för hvilken de under sin försvinnande tillvaro tjenat såsom
medel, varder evigt bestående. En verldsåsigt, som stannar
vid ett sådant antagande, benämnes, som bekant, panteism.
Under dess förutsättningar kan man tydligen ej tänka sig, att
det gudomliga — här den allmänna verldskraften — skulle
Såsom sådant kunna fullständigt uppenbara sig i det enskilda,
ty detta är till sin natur försvinnande och intigt.
Verldskraften är nämligen fattig på allt innehåll, den är arm och
abstrakt, i sjelfva verket blott en egenskap eller sida hos det
ändliga. Men just här visar sig det otillfredsställande i en
sådan åsigt. Det eviga och oförgängliga kan väl ej behöfva det
vexlande och förgängliga såsom förutsättning för sin oändliga
herrlighet och makt. Gud måste ega allt, hvad han för sitt lif
behöfver, oberoende af en sinlig och förgänglig verld. »När
Ilonom är ingen förvandling eller ljus och mörkers omskiftelse.»
Detta måste innebära, att Gud har sitt innehåll eller är i och
genom sig sjelf’ och oberoende af den ändliga verldens
vexlande mångfald, m. a. o. att det gudomliga i och genom sig
sjelft; är oändligt innehållsrikt. Ansatser till en sådan
verldsåsigt finnas redan inom den förkristna bildningen. För
judendomen var Jehovah väsentligen ett öfver verlden stående
allsmäktigt väsen, som genom sin fria vilja frambragt eller
skapat den ändliga verlden, hvilken helt och hållet berodde af
hans minsta vink, och Plato höjde sig på spekulationens
vingar upp till en öfversinlig verld af andliga och eviga idéer.
Djupast och renast hafva dock de nämda sanningarne fått sitt
uttryck i den kristna religionen. Detta har skett derigenom,
att kristendomen afgjordt och bestämdt fattat Gud såsom ett
personligt väsen och det i den bemärkelsen, att det
personliga just utgör hans innersta väsen, hvadan ock det gudaartade
hos menniskan, det, som har ett sant värde hos henne, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
