- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugonde årgången. 1878 /
160

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.160

»Det är striden att vara en gentleman mot henne, att
ingenting begära, då hon intet kan gifva annat än af pligt, att
äga henne utan att äga henne, det är den striden, som dödar
mig.»

»Men är du då viss på din sak? Jag skulle vara böjd
att tro helt annat.»

»Fullkomligt viss. Jag iick brefvet från hennes kusin en
timme efter vigseln. Det var skrifvet en månad förut genast
efter vår förlofning, ehuru det hade blifvit försenadt på vägen.
Men det kom ju just i rätta ögonblicket. Han anklagade mig
för att ha stulit hans brud, som älskat honom allt ifrån
barndomen. Han var ursinnig af smärta och raseri. Och nu har
du reda på hela tragedien.»

»Men nu, Kasimir, du har lifvet för dig. Vinn henne!»

»Aldrig! Hon har en gång bedragit mig. Jag kunde
aldrig tro henne mer.»

Derpå gick ban före mig till biblioteket, der vi under
tystnad intog vår supé.

»Antonia, se efter än en gång. Jag tycker han borde vara
framme nu.»

Den unga flickan, nu fjorton år, reste sig från pallen
bredvid hvilsoffan, hvarpå den sjuka låg, och drog till hälften
undan den mörka damastgardinen, som var nedfälld framför
sjukrummets fönster. En solstråle stack bjert fram och bredde
ett skimmer öfver flickans ansigte, som, der hon stod med
gardinen upplyftad öfver hufvudet och nedfallande i purpurveck
omkring henne, med sina mejslade drag, sin rena ansigtsoval,
sitt vemodiga uttryck liknade en af de italienska mästames
bästa taflor öfver madonnan. Också vände den sjuka sig mot
läkaren, som satt vid hennes hufvudgärd, och sade sakta:

»Hon är lika skön som hon är god och ren och sann.
Gud bevare henne för verldslifvets svek.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:22:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1878/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free