Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•252
Thekladagen firades med blommor och skänker. Morgonen var
ljuf och förtrolig, fast många minnen och mycken saknqgi blandades
deri. Jag smög mig bort. att ostörd gråta vid grafven. O, huru många
gånger hade ej hon, den förlorade, älskade, förskönat denna dag för
sitt lyckliga barn! Nu bar jag festens tårbestänkta blommor till henne.
Fredrika Brehmer reste. Det var härligt månsken och sköna qvällar
och det började lysa allt mera guld och purpur i träden mot den
högblå septemberhimmelen. Jag skulle nu snart lemna min gröna
fristad. Den 2:dra Oktober följde mina vänner mig till mitt nya hem.
Det var påkostande att skiljas från Müllers. Louises bruna ögon stodo
fulla af tårar och hon hviskade: »Leb wohl, mein Kind, mein Töchterchen»r
de båda kära gestalterna försvunno; mitt lilla rum förekom mig tomt
och öde och natten genomvakades under tårar.
Under min vistelse i trädgården hade Muller ofta berättat mig
sina lefnadsöden och drag ur sin barndom. Han var autoditakt och
detta hade gifvit honom något naivt och egendomligt. Man såg den
enkla arbetaren i sin praktiska duglighet omedvetet gissla all veklig,
förfining, all slapphet och egoism. Han skydde ej kroppsarbetet, utan
kunde taga uti med ett kraftigt tag, som uppmuntrade hans
underlydande, af hvilka ban var mycket älskad. När han sedan satte sig
att hvila i skuggan af en löfsal eller gick med oss fruntimmer i
alléerna i trädgården, då blommade poesi på hans läppar, och den ena
efter den andra af hans fosterlands skalder talade till oss genom honom.
Men gerna hörde vi ock hans egna tankar. Nya och friska mötte de
oss i barnslig enkelhet, stundom med en djerf hypothes’ dristiga flygt.
Hur ofta såg ban ej de klara qvällarna upp till de tindrande stjernornas
olika ljus, lät sin fantasi flyga från den ena till den andra och ana
saliga boningar, nya verldar.
»Nicht wahr, wir wollen auch droben Freuiide bleiben»? brukade
ban då säga, och den som en gåug blifvit hans vän, kände att det
var för evigheten.
Dickens brukar ibland skildra personligheter med ett enkelt yttre
och ett rikt inre, med af arbete härdade händer och det finkänsligaste
hjerta, obekanta med convenansens tomma former, men öfverflödande
af sann menniskokärlek. I verkligheten har jag aldrig känt mer än
en sådan menniska, det var Daniel Miiller. Han älskade allt lefvande
med något af en hindus örnhet. Hela naturen var honom helig och
ban vårdade plantans lif, matade fåglar och bin med en nästan
moderlig ömhet. Ofta bad jag Miiller göra inig en karakteristik af den
eller den växten. Huru många taflor ur naturlifvet upprullade ban ej
för mig, och dessa afslöjade naturlif voro mig obeskrifligt kära. Hur
dumt och orätt förekom det mig ej att gå omkring bland alla dessa
under och ingenting se och förnimma af deras fördolda väsende, utan
blott trampa på dem.
Förmågan att se det stora i det lilla tillhörde i hög grad Daniel
Miiller. Af ett grästrå kunde ban finna anledning att visa Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
