Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
och den unge aristokraten gör efter sitt behag, ehuru en tjock, sömnig
herre nickar allt annat än bifall och gör komiska grimacer. En ung
militär förtäljer med hög röst några äfventyr, och ett par halfväxta
flickor fnittra och skratta åt allt, som de se och höra. Der sitter ett
ensamt medelålders fruntimmer och ser tankfullt utåt sjön. Denna
ålder är den ointressantaste af alla, säges det. Modellerna, i Italien
så eftersökta och beundrade under sin blomningstid, äro ej under den
föga romantiska medelåldern föremål för hyllning, och ingen vill måla
dem. Först som gamla få de åter rättighet att inträda på den sköna
konstens område, och gracerna bli parcer.
Men du min hederliga, litet trubbiga blyertspenna, skulle du ej
vilja försöka hvad artisten försmår? Jag vet, du kan ej teckna
karrika-turer, dertill är du ej uddhvass nog. Menniskorna sväfva ju alltid här
i lifvet mellan sitt ideal och sin karrikatyr. Kan du finna något spår
af idealitet i detta ansigte? Försök! Nu vänder hon sig hit och slår
upp floret. Det är ett bleknadt, ovalt ansigte, ljusblå milda ögon med
något vemodig blick. Håret har några få silfverstrimmor. Läpparna,
sora äro fina och tätt slutna, darra lätt vid skarpa ljud och smärtande
tankar. Drägten är enkel och mörk, och i handen håller hon en liten
bok. Den frid, som nu hvilar öfver pannan, är tydligen ej vunnen
utan strid. Jag börjar föreställa mig hennes inre menniska så vacker,
att jag glömmer hur obetydligt detta utseende väl egentligen är. Inga
regelbundna drag, ingenting distingueradt i klädseln, icke ens de väl
knäppta handskarna, som äro kännetecknet på en fin qvinna. Hon
har tagit af sina, och de smala fingrarna, som leka med en grön qvist,
förvåda, att de arbetat mycket; det säger mig det sönderstuckna
pekfingret. — Skulle hon vara en sömmerska? — Nej, hennes blickar fara
så likgiltigt förbi alla grantia toiletter, de vandra utåt sjön. Har hon
älskat någon, som bott på andra stranden?
Nu få vi då ändtligen något att se på. En udde skjuter ut i
sjön och der synes öfver och genom lummiga träd ett kyrktorn och
ett litet rödt hus med klara fönster. Solen bryter fram ur molnen och
fönstren glimma. Min okändas ögon stå fulla af tårar, ett mildt leende
öppnar de slutna läpparna. Hon är nästan vacker nu. Om jag tordes
tala till henne! Men nej, det skulle störa henne. Säkert liar hon som
barn lekt på de der ängarna. Hon måste hafva varit vacker, då hon
hade färg, då hon var ett gladt, blomstrande barn. Och jag såg henne
i mina tankar leka lätt och liflig på stranden, under det att denna
sorgsna hamn satt stum bredvid mig.
Vi inträda åter i en kanal; gummor och barn bjuda ut små skäppor
med bär eller buketter af vilda blommor. Jag köper några. Först
blir den säljande så glad att bli af ined dem, så fröjdar jag mig sjelf
åt smultronens doft och färg, och slutligen lycldiggöres någon annan.
Med denna lilla skäppa i handen kan jag nalkas min okända,
isynnerhet nu sedan den mystiska landturlden försvunnit ocli hon åter
är lugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
