Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
vi och ftinno solen strida med tunga skyar. Början af resan gick
under ett högt fjell med ett omätligt djup inunder oss på andra sidan.
En enslig örn sväfvade sakta uppåt, och vallhjonens lurar klingade
uppe i bergen. Vid ett så kalladt »skifte», i en blomstrande dal,
stannade vi och anträdde vandringen uppför Krogkleven. Ofta måste
man derunder stanna ocli se sig om på den sköna tafla, som nu låg
infattad i fjellens möi-ka ram. Fjellet tog oss nu rigtigt i famn.
Hvilka stolta, djerfva höjder, skarpa klippstycken och mjulc sammetslen
mossa i de friskaste färger! Unga friska björkar liksom tränga sig
fram ur berget och stolta granar kanta de fjellväggar, mellan hvilka
man framgår. En hvitskumiriig rask skogsbäck följer oss pratsam och
dansande hela vägen med vänligt sorl och djerfva språng. Jag drack
af hans spegelklara vatten, och M. frågade, om den ej liknade Undines
Onkel Kiihleborn? Vi hunno Klefstuen, och medan foästarna hvilade
gingo vi till »Drottningens utsigt.» Som en hägring låg den framför
oss; luftiga öar, speglande vatten, blåa berg och skyar, gränsen mellan
himmel jord nästan utplånad. Den har något af en dröm, en saga.
Jag trodde att om jag slöt ögonen och blickade upp igen, skulle den
sköna synen vara försvunnen. På återvägen plockades bär, och vi
fingo en vägvisare till »Kongens utsigt.» Gutten frågade mig, om jag
ville hafva en häst, »ty det är ej Veie för saadane folk». Men jag
svarade nej och började vandringen med hurtigt mod, och nu bar det
af genom vilda skogen, öfver bäckar och stenar, öfver mjuk mossa och
branta berg. Hela skogsvägen var kransad med den ljufvaste doftande
linnæa, i hvilken vi en stund sutto och hvilade. Herrarne sjöngo och
jodlade och på afstånd hördes kreaturens skällor. Allt andades
»skogsensamhet.»
Slutligen hunno vi målet, ocli den bländande utsigten låg framför
oss i all sin glans. II. böljade att sjunga: »Hvor herligt er mit Födelarid».
Äfven M. sjöng nästan omedvetet i stilla hänryckning. Der låg nu hela
det sköna Bingerige! Man såg af skyarna, att det regnade der borta öfver
lundar och ängar. Snart glimmade en regnbåge, men som en lysande bro
på vattnet mellan holmarna. Vi voro öfver den. Således i Valhalla.
Det sjöngs: »Nu rider rike Bing öfver Bifrost». Och det hade knappast
förvånat mig, om en silfverlockig kämpe på en hvit häst ilat öfver
den mångfärgade bron. Vi återvände till Klefstuen, der middagen
väntade med fisk och »jordbär». Hur underligt växla minnen af det
sorgliga förflutna med det ljusa närvarande, likt dessa »disolwing
views», hvari den förra dunkla bilden skymtar genom den nya. Dagen
efter denna resa var d. 30 Juli. Hur djupt sorglig var ej denna dag
för ett år sedan, — men också hur helig och himmelsk! — Då var
denna dag en söndag och den skall alltid bli det för mig. Må aldrig
något i verlden ofverrösta dessa minnens tysta heliga stämma. Ack,
om denna smärtas glöd kunde bränna bort allt sjelfviskt, allt flärdfullt,
så att mitt hjerta blefve rent ocli ett evigt lif tändes derinne! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
