Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
sälen glimmade ännu ljusen genom den skira dimslöjan ut till oss,
musik och sång ljödo stilla i våra sinnen, då vi togo godnatt. Nu
är sjön borta; men dagg glindrar i gräset i stället. Jag kom nyss
hit till det behagliga Lbg., der tre generationer älskvärda menniskor
nu hålla mig qvar. Vår Direktör angifver, sig sjelf ovetande,
tonarterna och tempot i vår symphoni. Hans arm är bruten, men ej
hans skapande förmåga, håret är hvitt, men hjertat ungt. Nya visor
slå ut som blommor, och det är de märkligaste tilldragelserna här.
Det tyckes vara en i alla afseenden produktiv sommar. Efter
läsningen af Brand af Ibsen, skref han ej en recension, utan en vacker sång.
o o
o
Lbg. -
Du kära vän, nog är du bra god, som åter gladt mig med ett
bref! ja, vi hafva ofta tänkt på hvarandra samtidigt. "Vår kära
kompositör fick sin andel deraf och hans ansigte klarnade, der ban
satt på verandan och såg utåt fälten. Vi ha nyss läst Brand af
Ibsen, denna märkvärdiga bok, som jag aldrig talat med dig om. Den
har gjort-mycket uppseende och väckt många disputer här i trakten.
På Lbg. hade clen till verkan en ny visa, som L. sjöng för oss i går
afton. Den påminde mig mer 0111 Geijers sånger än någon jag hört
af Lindblad.
Orden lyda:
Det talas, förmanas, skrifves, predikas,
Menskan går sin valda väg ändå.
Och lagar det stiftas och bojor det smides,
Men att fängsla qvalda menskoanden,
Ej ord förmå,
Ej band förslå.
Förgäfves hotas, ropas,
Menskohjertat det ej rör.
Endast en röst, en enda, trogen,
Hviskande, tyst det undret gör.
De sista orden kommo, som det sagta milda vädret, hvarom
profeten talade, dä han förbidade Gud i stormen och jordbäfningen.
Nog talar Han till oss pä många sätt, och stundom rörer både denna
röst och inenniskoropon hjertat; men ack, sa flygtigt. >Meuskan går
sin valda väg ändå, »och intrycket, utplånas åter. Endast En! 0, må
vi höra den! S — s ögon glimmade, dä donna visa sjöngs; det flöjdade
henne att höra någonting sådant. Äfven jag tyckte, att den käre
vännen blef vackrare, när qvällsolen sken på hans hvita hufvud och
han såg framåt till »undrets land:», än när han såsom mången gäng
Kin-, med dyster panna såg tillbaka på passioner, som han lemnat
bakom sig. Almqvist haj haft en underbar och hemsk makt en gäng
öfver hans själ. Ännu kan han, liksom tjusad, tala otn honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
