Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17-3
Den gamla riddarvisan trängdes undan, men hon dog icke.
Hon hade tillhört en aristokrati, som haft sin rot och kärna i
sjelfva folket, hvars stordåd den utfört, hvars lif den i tanke
och känsla delat. Hon fann derför väg till folkets hjerta och
förvarades i troget minne. Eiddarvisan blef folkvisa, och
såsom sådan lika djupt nedsatt under den lärda hof- och
salongspoesien, som det arbetande bondeståndet under den
perukprydda, sminkade »noblessen». 1
Men det kom återigen en annan tid. Det öfverförfinade
samhället, som blottat hela sin inre ruttenhet och
innehållstomhet, bortsopades af revolutionen, och denna hotade till slut
med en nivellering, genom hvilken sjelfva det nationella lifvet
kom i fara att försvinna. Tvingade till kamp för detta, gingo
de germaniska, folken tillbaka till sig sjelfva, till sin egen
forntid, ur hvilken deras nationalitet uppspirat. Det fordom
föraktade letades nu fram och hyllades med vördnad.
Folkvisan kom till heders igen. Man fann här den friska
ursprunglighet, den känslans rikedom, som i konstpoesien saknades.
Och formen var visserligen ej så metriskt uträknad,
språkuttrycket ej så akademiskt regelrätt; det låg dock i dessa, enkla,
men djupa och gripande melodier en sällsam kraft, som trängde
till hjertats innersta.
Sådan var stämningen äfven i vårt land, då den första
samlingen af våra svenska folkvisor föranstaltades af Geijer
och Afzelius. Arbetet var ej utan sina stora svårigheter. Ur
landtbefolkningens mun skulle de fordom så föraktade, nu så
högt skattade visorna inhemtas. Men denna befolkning, som
så mycket hört dem begabbas och hånas af den
herremanna-klass, som hos oss städse efterapat hvilka utländska seder som
helst, blott den derigenom kunnat skilja sig från allmogen,
var nu icke just villig att för de lärde herrarne uppläsa sina
visor; det. är ett genomgående drag hos vår allmoge, att den,
så mycket möjligt ä,r, undviker att vara föremål for gyckel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
