Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•228
Jemte det jag för första gången erfor en djup blygsel öfver
mig sjelf genomströmmade mig en fröjdefull aning att jag
dock måste vara ämnad till att uträtta någonting nyttigt.
Begreppet om Guds storhet, vishet och godhet flög som en
uppenbarelse igenom mig vid betraktandet af den lille
byggmästarens underbara konstfärdighet. Äfven jag var ju ett af
Guds skapade verk; han kunde ej hafva ämnat mig till olycka,
han måste vilja mig väl. Oförstådda, svårlärda, af ingen
förklarade katekeslexor, samt mitt på kärlek och glädje så fattiga
barndomslif hade gjort mig främmande för barnavännen i him-"
melen. Min stumme lärare i vinbärsbusken talade så till mig
om honom, att jag ovilkorligt knäppte händerna till bön. Men
dervid stannade det för den gången. Blott ett ögonblick
förmådde jag kvarhålla den ljusglimt som inträngt i min själ,
och i stället att bedja drömde jag endast om att bygga hus
och bo för mig sjelf i en fristad dit ingen af dem der hemma
skulle få titta in. Det kunde väl ej gå så fort för mig som
för larven, och möda skulle jag nog få; men gå måste det,
ty aldrig mer skulle man kalla mig lat. Min lille vän och
lärmästare mödade sig visst också, då han plockade af sig
hvartenda hår och härfladc ur sig den fina silkestråden; han
sade mig tydligt, att vill man vinna något, så måste man
sträfva. Ja väl, jag skulle sträfva af alla krafter, jag skulle
arbeta som en slaf. Ack, om jag bara visste huru jag skulle
börja! Jo, först och främst måste jag anlägga en trädgård;
det kunde ske genast.
Jag sprang till Dufvas Lars, en torpare, hvilken så godt
han förstod skött mina föräldrars trädgård i många år. Han var
den ende på Fridlunda som icke ansåg mig dum, utan tvärtom
sade att jag var den raraste af alla mamsellerna, ty det föll
mig ibland in att hjelpa honom, då jag ej trifdes inne, och
vid de försöken gick det aldrig på tok för mig. Lars måste
nu låna mig spade, kratta m. m., och snart var jag i fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
