Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•300
Fadern, en stark ocli manlig gestalt, afgudades nästan af Gertrud.
Hans välljudande röst hade gjort henne förtrolig med litteraturens
skönheter, hans öga hade hon sett tåras vid berättelsen 0111
hjelte-modiga uppoffringar, hans vältaliga ord hade hon hört beledsaga
hvarje festlig tillställning i staden. Han var i all sin mannakraft så
mild och godmodig. I hans bild hade hon sammanträngt allt stort
ocli ädelt som kunde tänkas. En man, jemförlig med honom, trodde
hon sig aldrig finna, och hon hade derför ofta sagt till sina vänner:
»Jag får nöja mig med pappa; det är också en kärlek».
I denna atmosfer hade Gertrud växt upp och utvecklats tills hon
blef aderton år.
Då började moln draga fram öfver hennes horisont. Moderns
kinder bleknade, skämtet tystnade, Gertrud såg spår af tårar i hennes
milda ögon. Fadern var mot sin hustru om möjligt vänligare och
mera förekommande än förr; men hans vänlighetsbetyg afvisades, och
ehuru detta ibland skedde med skälfvande läppar började Gertrud tro
att fadern ej var så älskad som ban förtjenade, och fördubblade
derför sin egen ömhet mot honom.
Imellertid hade hennes förhållande till Gerhard K. utvecklat;
sig, och förfin skildrar med fina och varma färger Gertruds lycka
under det hemliga medvetandet af en besvarad, men ännu outtalad
kärlek.
Under intrycket af detta nya känslolif hade Gertrud nu mindre
uppmärksamhet för de stegrade symptomerna af något brustet i
hemförhållandena, hvilka symptomer förf:n skildrar i enstaka
betecknande drag.
Vid ett stort samqväm vexlade Gertrud och Gerhard allvarligare
ord än vanligt. Doktorn sporde om Gertrud aldrig erfarit, att mycket
af hvad inan beundrar till slut befinnes vara ett tomt skal. Nej!
det hade hon aldrig erfarit, och med värme försvarade hon sin tro
på det skönas, på renhetens och godhetens verklighet. Han varnade
henne för att ställa sitt mål för högt, och uttalade sin fruktan, att
lion icke skulle kunde bära lifvets stora konflikter. Gertruds anlete
mulnade. Nog visste hon att det onda fanns till och att verlden
hyste en och annan lågsinnad skurk; men de voro ju ej många, och
hvarför skulle just hon behöfva möta dem ? Hon älskade och var
älskad af alla, och hennes lycka värnades af de renaste, de ömmaste
händer — hvarför skulle lion icke få lefva i frid på jorden ?
Doktorn blef, som alltid, hänförd af hennes innerlighet, och då
hon lemnade honom utbrast han, vänd till en gammal vän af hennes
familj, som afhört samtalet: »Hon är underbar — det är som ginge
lion i en flod af ljus».
»Stackars Gertrud!» suckade den gamle, och tillade hviskande några
ord, som förtogo Gerhards glädje. — Senare, då Gerhard sade farväl,
utbad han sig att om två dagar få uppsöka Gertrud i hemmet, och
fick hennes löfte, gifvet ined klappande hjerta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
