Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•307
Professor Estlander anser det naturligt att Gertrud icke
genast kan finna en ny grund för att återuppbygga sin tro på
lifvet. Dock bade han gerna sett att förfin undertryckt den
fråga Gertrud riktar till sin älskade, emedan man betviflar
huruvida den faller sig alldeles naturlig på den unga flickans läppar,
och emedan berättelsen dermed ånyo neddrages från diktens
fria rymder »till att tjena förfins moraliserande syfte».
Vi se saken på annat sätt. Lika naturligt som det är, att
Gertrud icke genast kan finna en ny grund för sin tro, lika
naturligt är det, att hon söker en sådan. Det uppgår för henne
en> möjlighet, att den unge mannen, som hon älskar, och som
hon icke vill indraga i sin krossade verld, »ingenting
för-skyllat»; att således den synd, som störtat hennes ideal och
besudlat hennes hem vore undantag, icke regel. Ord hvilka
föregående dag icke fallit sig naturliga på den unga flickans
läppar, tvinga sig nu fram med hela makten af ett
natur-kraf. En droppe tröst, en gnista tro, och hennes själ kan
ännu lefva . . . och så spörjer hon honom till, icke med
moralpredikantens sträfva uppsyn, utan med den bedjande tårlösa
blick, som han aldrig glömde, och — på hvilken han icke egde
något svar.
För oss är det icke, såsom för granskaren, någon blott
beräkningskonst, hos förfin, om än så skicklig, hvilken »fått fram»
denna fråga, utan den djupa siareblicken i menniskohjertats
innersta, som kännetecknar den äkta diktarenaturen.
Vi förstå icke heller hvarför Gertruds fråga skulle vara
mera främmande för diktens fria rymder, än hennes blygsel
och qval vid första beröringen med det onda. Det ena som
det andra är ju blott olika verkningar af samma orsak. Att
denna verkan ett ögonblick tager form af hopp midt i förtviflan,
och att hoppet åter slocknar i tröstlöshetens natt, må väl icke
strida mot diktens fordringar. Och om nu denna enkla
naturenliga utveckling af konflikten, utan att bryta mot konstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
