Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Man behöfver ej mer än taga i betraktande ett kopparstick frän
1470, hvilket blott framställer två personer, för att få en föreställning
om det förvända i tidens mod. Teckningen föreställer ett älskande
par, som i en trädgård läskar sig med vin. Ynglingen har
snabelskor med långa spetsar, så trång drägt som möjligt, ett svall af bräuda
och krusade blonda lockar, samt är barhalsad ända ned på skuldrorna
och bararmad ända upp till armbågarna, under det att den unga damens
hår är gömdt under en hufva och hela kroppen höljd i en vid, veckad
klädning.
Denna totala upp- och nedvändning af nutidens brnk ger oss, så
karaktäristisk den än är, blott ett exempel på de vexlande moderna.
Att den manliga ungdomen har mycket urringade kläder, är en
tämligen allmänt herskande sed, men äfven den ärevördiga ålderdomen,
som försmår den korta, trånga drägten och föredrager den långa,
mörk-färgade öfverrocken, är ej alltid obenägen för samma bruk; och ofta
nog ser man hvita lockar falla ned öfver aktningsvärde borgares blottade
skuldror. De sprättaktige unge männen tyckte så mycket om trånga
kläder, att de behöfde andras hjälp för att komma i dem, och då
detta lyckligt och väl gått för sig, kände de sig besvärade och
hämmade i sin gång.
Jemte snabelskor begagnades till mansdrägten ännu bjällror, ehuru
detta galna mod hade sin blomstringstid något tidigare. De förnäma
behängde sig med dessa bjällror, likt och olikt, på hufvud, hals och
skuldror, på klädesfållen och skospetsen. Också säger ett ordspråk
från denna tid: »der herrarne äro. der pingla klockorna». Betecknande
är att när den förvända prydnaden bortlades af herrarne gick den
öfver till narrarne. Längre varade snabelskorna. Under deras
blomstringstid uppnådde spetsarne två till tre fot; vanligen voro de
uppstoppade och styfva; stundom åter slängde de kring fötterna, eller
uppbundos vid knäet. Ej blott sprättarae utan konungar och furstar
afbildades med krona och hermelinsmantlar samt alnslåuga suabelskor.
Håret bars brändt i en ymnighet små oljade lockar, men ansigtet var
skägglöst såsom vanligt då håret bäres långt. Hufvudbonaderna
vexlade i alla tänkbara former. Ofta bar man blott ett brokigt band kring
lockarna med ett, smycke öfver pannan, i hvilket instuckits en lång
fjäder i lodrät ställning; stundom bars två hattar på en gång, af
hvilka, vid helsning, blott den ena lyftes.
Betecknande för männens smak vid denna tid är färgen. An
sammanställde man de bjärtaste färgkontraster, än uppträdde man blott
i en enda färg, från hjässan till fotabjället, rödt den ena dageu, svart
de.n andra. Än åter bar man så kallad »delad drägt», hvilken
utgjordes af blott två färger uppifrån och ned, t. ex. blått på ena sidan och
gult pä den andra, eller ock fördelades färgerna i geometriska former
öfver hela kroppen utan minsta afseende på lemmarnes form och riktning.
Qvinnorna voro visserligen fria från dessa besynnerligheter och
anlade ej den delade drägten; men de sökte icke mindre efter effekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
