Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
i färgerna och voro fullt ut lika barocka i formerna. Vi böra komma
i håg, att detta just var den förnämsta perioden för den praktfulla
guld- och silfverbrokaden med de storblommiga, stiliserade mönstren,
den guldbroderade sammeten, tyger, hvilka vi känna till såsom de
fromma och heliga qvinnornas drägt på de gammaltyska målningarna.
Det är också en egendomlighet för denna tid, att försakelsen, det
djupaste lidande, den innerligaste sorg ej afhöll dessa heliga, eller
fastmera deras målare, från att glädja sig åt verldens tomma prål.
En Magdalena, som i d ju pasta smärta omsluter korset, nedsjunken på
knä i sin jämmer, sådan blott den tidens målare kunna uttrycka den,
är klädd så praktfullt som möjligt.
1400-talets qvinnor buro dessa prakttyger, nedfallande i en stor
massa från den höggördlade midjan, i rika veck kring fötterna, eller
med långt släp, hvilket på denna tid, allra först vid hofven, växte ut
till så väldiga dimensioner, att det måste bäras upp af tre
uppvaktande damer. Denna rikedom af pösande och merendels tungt tyg
återfinnes äfvenledes inom konsten, hvilken på denna tid tyckte om
att omgifva de heliga qvinnornas fötter med en massa brutna veck.
Om det under denna period fans qvinnor, som höljde hela sin
kropp i sådana eller enklare tyger, så gafs det äfven andra, som gingo
längre i dekolletering, än det någonsin varit fallet under något
tidehvarf, eller ock betäckte sig med tunna, genomskinliga tyger. Båda
dessa ytterligheter kunde man, om vi få tro afbildningarna, se på en
och samma fest.
Det barockaste af den qvinliga drägten var dock hufvudbonaden.
Ej sällan se vi håret helt och hållet upplöst svalla kring skuldrorna,
falla ned rätt och slätt, eller i vackra, friserade lockar hållas tillsammans
kring pannan af ett smalt guldband eller af ett kulört band med
brokiga fjädrar. Ofta åter lägges det upp helt och hållet samt
gömmes under hufvan, och för att det ej skall sticka fram någonstädes,
rakas håret bort från pannan och tinningarna. Sålunda blefvo höga
pannor på modet hos damerna, och af detta mod har man äfven inom
konsten en återspegling hos de heliga qvinnorna. Dock voro dessa
sätt att bära håret på långt när icke de enda; alla upptänkliga slag
af lockar och flätor funnos derjämte, så många, att blott tiden före
franska revolutionen kunde uttänka ett lika stort antal. Äfvenledes
hade hufvorna och hattarna ej mindre vidunderliga och kolossala
former. Ett slag bestod af en flere fot hög, spetsig, färgad och
guld-smyckad kägla, från hvars spets en slöja föll bakåt ned till marken;
andra damer buro ett slags små barettartade htifvor; andra dolde hela
sitt hufvud med en grotesk byggnad af fint lärft, eller betäckte
panna, mun och haka, så att blott en obetydlig del af ansigtet blef bar.
Sålunda herskade det godtyckliga och det besynnerliga på alla sätt.
Öfvergår man till tiden för den italienska renässansens inbrott,
eller den antika andens första återuppväckande i slutet af 1300- och bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
