Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
jan af 1400-talet, sä möter man äfven här en verld af hvarandra
motsägande och mot hvarandra stridande företeelser. En helig ifver
för hedendomen brytes med den gauila klosterliga fromheten; samtalen
äro uppfyllda af antikens auda, och de förnämas och bildades seder
omgestaltas af detta inflytande. Men skärskådar man menniskorna
sjelfva hvad deras yttre beträffar, kan man för visso i drägt och
toalett ej upptäcka något spår af den antika verlden. Vi möta
1400-talets barocka, pittoreska kostymer, som bilda den skarpaste
motsats till grekernes och romarnes plastiska drägt, vi möta ännu
medeltidens hela brokiga färgprakt och sprättaktiga fåfänga, som ej vet
eller tyckes veta, hvad allvar och värdighet vilja säga.
I Tyskland sammanföllo renässansens första lifsrörelser med de
största skakningar i samvetena och de djupaste ombildningsprocesser
inom den politiska och vetenskapliga verlden. Det skulle varit ett
underverk om ej smaken och klädedrägten burit spår af denna allmänna
omstörtning. Den verld, som skildrats i det föregående, denna verld
af de mest brokiga färger och former, denna verld af motsägelser i
afseende på klädedrägt, denna verld af iudividuel smak då hvar och
en kunde kläda sig efter sitt eget hufvud, försvann för visso helt
och hållet. Anda till år 1520 fortgick utvecklingen af denna
förändring, som i fullständighet blott kan jämföras med konststilens vid
öfvergången från gotik till renässans. Det var en fullständig »reformation
till hufvud och lemmar» af klädedrägten, från hjässan till fotabjället.
Något, som vid medeltidens slut visat sig mer än allt annat
nödvändigt för en ny tid, var ett återvändande af tukt och goda seder.
Det var också dit, tiden ville komma, såsom man bl. a. kan se deraf,
att i och med det sextonde århundradet hvar och en, trots den stora
oron, börjar få klart för sig hvad han vill samt sträfvar efter ett
bestämdt mål. Tukt och likformighet gjorde sig gällande äfven i
dräg-tens brokiga former. Den religiösa rörelsen kunde ej få makt öfver
sinnena utan att inverka på den moraliska känslan, och man kan
derför år efter år iakttaga, huru de urringade kläderna läggas bort och
drägten småningom växer upp till halsen. Samtidigt härmed försvinner,
och detta tämligen raskt, det narraktiga i mannens kostym; bara
armar och skuldror ser man sedan 1500-talets början ej mera hos
herrarne, hvarken de gamla eller de unga. Hela skaran af
oräkneliga hattar och hufvor får gifva vika för en enda hufvudbonad,
hvilken för män såväl som för qvinnor skulle blifva hufvudets enda
betäckning, baretten. Kroppen vill ej längre fördraga den åtsittande
drägtens strama snäfhet, så att man formligen ser armbågar och knän
tränga sig genom tyget; men lika litet kan han fördraga motsatsen,
den omanliga vidden. Skägget kommer åter till heders, under det att
de brända och med oljor ingnidna lockarna gifva rum för en värdigare,
mera likformig behandling af håret. Öfverhufvud taget får
menniskornas hela yttre mera manlighet, mera allvar och karaktär, något
som blott var en följd af det allmänna medvetandet om, att en svår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
