Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Tidigare än skägget uppoffrades den välbekanta spetskragen,
hvilken man såg fladdra kring skuldror, bröst och rygg på alla officerare
under det stora kriget, äfvensom, ej mindre ofta, på de civile.
Allonge-peruken dolde honom alldeles, undantagandes på bröstet. Hvartill skulle
det således tjäna att öda bort och förstöra det dyra tyget? Spetskragen
krymper derför i hop till ett par små lappar, som ligga på bröstet
under halsen. Dessa lappar, kallade petits collets (prestkragar), höra
ännu i dag i några trakter till det protestantiska presterskapets
ämbets-drägt, under det man på andra håll i deras ställe till och med
bibehållit det tjocka spanska kråset. Detta är ju öfverhufvud taget det sätt,
hvarpå ämbetsdrägter och folkdrägter uppstå: de äro ingenting annat
ån aflagda moder. I stället för dessa små kragar förvandlades
spets-krageu också till en hvit halsduk, som låg kring nacken och
solfjäder-formigt bredde ut sig på bröstet med sina snibbar, hvilka voro besatta
med spetsar.
Hatten måste också uppoffra den stora, djärfva form, han fått
under kriget för peruken, detta så mycket mera som peruken var ej
blott en hårklädsel utan äfven en hufvudbonad. Hatten blef mindre,
styfvare samt veks upp regelbundet med tre bårder, hvarvid de långa
fjädrarna förvandlade sig till en lätt plym, som gick rundt omkring
bårderna. För salongen blef han så liten, att han alldeles icke
passade på hufvudet utan blott kunde hållas i handen. Ånnu senare,
dock först under adertonde århundradet, då han ej längre hade sin
plats på hufvudet utan under armen, öfvergår han till trekantig hatt.
Rocken skaffade till att börja med Ludvig XIV i hans egenskap
af modets banerförare mycket omak. Krigstiden hade genom rekryterna
och deras uniformering gjort, att den långa, säckformiga bondrocken,
denna afkomling i rätt nedstigande led af den romerska togan,
kommit på modet i stället för jackan och den spanska manteln. Denna
var nu visserligen ett högst otympligt plagg för salongen och hofvet;
men derigenom att man så småningom svängde in honom vid
höfterna, gaf honom breda uppslag på ärmar och bröst, besatte honom i
alla kanter med guldgaloner och garnerade honom med spetsar,
broderade guldornament på honom samt prydde honom med knappar af
guld, silfver och ädelstenar, gjorde man honom lämplig att användas
i salongen och på hofvet. Ja, i denna gestalt var ban utan tvifvel
ett mycket lysande, imponerande plagg, som förträffligt passade för
Ludvig XIV:s praktlystnad och lånade värdighet. Det gjorde en
obestridlig effekt, hvars make på annat område blott kunde uppvisas af
den samtida konsten. .Jackan förvandlades till en dylik åtsittande
röck, den s. k. justaucorps, för att längre fram åter krympa ihop
till västen.
I likhet med den mjuka hatten funno de kolossala kragstöflaroa
ej heller någon nåd inför den förändrade smaken. De måste åter
gifva vika för skor och strumpor, som tilläto sirlighet och behag i
benens attityder och rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
