Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Blott eu sak blef qvar efter stöflarna, och det var spetsarna,
hvilka, såsom vi redan nämt, under krigstiden fylde ut de vida
kragarna samt omgåfvo bårderna nedom knät. Då de här förlorade sitt
fäste i och med stöflarnas försvinnande, slöto de sig rundt kring benet
nedom knät. Öfverhufvud taget visar den manliga drägten lika litet
som den qvinliga, att smaken för spetsar är i aftagande. De pryda
hatten, förekomma på hals och bröst, sticka fram ur ärmarna såsom
manschetter, följa till och med klädningens fåll och omgifva knäna,
pryda handskarna, näsduken, ja till och med skorna, eller också lägga
de sig i förening med rosetter kring vristen.
1 ännu högre grad voro damerna i behof af spetsar; ty dessa
utgjorde just den för öfrigt pompösa och tunga drägtens lätta
prydnad. Deu qvinliga kostymen måste till sin anda och karaktär bilda
ett värdigt sidostycke till den manliga, den måste, om också i andra
former, visa sig som barn af samma anda och göra heder åt Ludvig
XIV:8 smak.
Damen var visserligen i någon förlägenhet, huru hon skulle
kunna täfla med peruken, hvilken hon ju själf ej kunde anlägga, men
hon lyckades i alla fall temligen bra i att åstadkomma något i
samma stil. Håret uppfästes, lockarna samlade sig ofvantill på hufvudet
samt stego allt högre, tills de slutligen måste hållas upp af en
ståltrådsställning och erhöllo ett terassartadt tak af spetsar. Denna
konstmässiga byggnad, som efter en berömd dam vid franska hofvet blef
kallad fontange, nådde en höjd af hufvudets dubbla längd och bibehöll
sig mer än en mausålder på alla eleganta damers hufvuden samt
utgjorde till och med, om ock i förminskad form, den brukliga
borgerliga hufvudbonaden lika väl i Tyskland som i Frankrike.
Men dertill inskränkte sig ej det pompösa i den qvinliga kostymen.
Styfkjorteln hade visserligen kommit ur bruk under kriget och kunde,
ehuru han skulle hafva passat i stycke med den öfriga drägten, ej
genast åter upptagas, då modet ej gerna gör ett språng från den ena
ytterligheten till den andra; men damerna förstodo att äfven utan
detta plagg åstadkomma ett lika imposant intryck. Redan sedan
medeltidens början hörfle allt jämt två plagg till den qvinliga
toaletten, af hvilka det öfre var så tillklipt, att det undre var synligt.
Vid denna tid var den öfre klädningen, roben, alldeles öppen framtill,
fästes blott vid skuldrorna och öfver höfterna samt föll med uppvikta
hörn i en bred, veckad massa och med väldigt släp ned till marken.
Detta släp uppbars på promenaden af en tjänare, hälst af en
negerpojke. Det pompösa och groteska i denna företeelse förhöjdes ännu
mera af tyget, hvilket merendels utgjordes af sammet, tungt,
guld-stickadt siden eller damast, äfvensom • å andra sidan genom det mycket
insvängda lifvet, från hvilket roben baktill sköt ut i en spetsig vinkel.
Ty samma sträfvan, som vi redan förut i fråga om den manliga
drägten sett yttra sig i insvängning af lifrocken, visar sig i ännu
högre grad hos den qvinliga och ledde om också just ej till uppfin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
