Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
stickade, ljusa eller blommiga rockeD, hvilken så småningom bleff
förfuskad till frack. Dessa personers tendens i klädväg går ut på enkla
former och enfärgad, mera mörk drägt, om också qväkarnes och
amerikanerne», svarta färg ännu ej såsom i våra dagar blifvit förvandlad
till männens högtids- och galafärg. Men ännu ett inflytande gjorde
sig gällande på drägten, nämligen det engelska, hvilket, med deni
sentimentala literaturen som medlare, bragte på modet, den s. k.
werther-drågten, blå frack med gul väst, gula benkläder och höga stöfvelkragar.
Denna kostym blef i Tyskland genom literaturen geniemas, alla litterära
och liberala personers drägt samt infördes för första gången på hofvet
af den unge Goethe i Weimar. Dock kostade det ännu årtionden af
en revolutionär tid, innan den, med sin cylinderhatt och sina srtöflar
fullständigt besegrade den broderade fracken och chapeau bas’en,
strumporna och skorna.
Alldeles på samma sätt började striden inom den qvinliga dräjgtens
område, hvilken afgjordt antog eti mera borgerlig och enkel karaktär;
dock skulle det föra oss för långt, om vi här ville närmare skärskåda
polemiken mot snörlif och styfkjortel, mot de höga koeffiyrenm och
de högklackade skorna. Också lyckades i själfva verket först den
franska revolutionen att helt och hållet undanrödja alla dess rococons
minnesmärken och qvarlefvor.
Revolutionens smakriktning gick i qvasi antik anda och
vidmakthölls af imperialismen. Men det var blott de klassiska formerna, som
öfvergingo till den franskt-republikanska smaken, ej de gamles
varma, glänsande färggifning, i hvilken ett mättadt brunt, ett glödande
rödt, ett briljant blått, ett. saftigt grönt och ett guldskiinrande gult
utgöra ornamenteringens hufvudfärger. Det har redan blifvit ssigdt,
huru som under rococoperioden peruktidens förkärlek för kraftiga färger
gått ned till urblekta och violetta färgtoner, till ljusblått och ljus
rosenfärg, öfver hufvud taget till en svag kolorit. Inemot revolutionen,
då under Ludvig XVI rädslan samt medvetandet af att man borde
göra bot för gamla synder började göra sig gällande, då fann man
till och med rococons färgsmak’ allt för bjärt och lefnadsglad samt lät
alla färger bryta sig i matt och smutsgrått, eller också lät man. säsom
t. ex. af brunt och blått, endast helt mörka, nästan i svart stötande
toner gälla. Dermed börjar en färgsmak, som bibehållit sig ända till
de sista reformerna och hvilken nästan uteslutande blott kände till
två färger, svart och grått, den senare som färgeu för negligén, den
förra som den festliga glädjens färg; och dock är detta sedan gamla
tider slafvarnes, de tjänande och arbetande klassernas och sorgens
färger — i sanning ett dystert resultat, hvartill verldshistorien kommit!
En må hända ännu bedröfiigare figur än hans antikiserade
omgifning gjorde den antikiserade republikanen själf. Den gamla
rococo-drägten hade, såsom vi redan sett, sedan lång tid till baka att
bekämpa en farlig motståndare af engelskt-ainerikanskt ursprung, som hade
till sina bundsförvandter alla literära, politiska och sociala nyhets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
