Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.151
Så from i sin vilja
Så huld i sin barm»,
låter ncckrosen sjunga:
Endast ett jag mäktar gifva
I den festligt ljufva stunden:
Att, hur lifvets vindar drifva,
Rotad stå på fasta grunden,
Sitt hufvud att böja
När vågorna slå,
Och tacksam det höja
När lugna de gå.
Att i dyn ännu och slammet
Stå med himmelsk snö i högen
Och att skölja hvardagsdammet
När man kan i klara vågen,
Se detta, du sköna,
Jag bringar i qväll,
Må himlen dig löna.
Var god och var säll!»
Följer man skalden ut i lifvet, och frågar sig, hvilken
uppgift han tilldelar nutidens qvinnor, så finner man att det,
såsom sig bör, är kärlekens, men af denna nästan uteslutande
den rogifvande, smekande, bevarande.
Ungmön, som smyger genom den »af korsets furste» till
tempel vigda skaldesjälen — barnsligt hemmastadd som
sakristanens dotter genom den götiska kyrkans hvalfgångar — och fyller,
när det mörknar derinne, andaktens silfverlampa med kärlekens
olja; hustrun, soin med kärlekens ljufva tvång drager maken bort
från hans nattliga arbete och bjuder honom hvila, visar
honom på stjernan då han grubblar öfver molnet, som skymmer
henne, smeker honom då han är trött, fördelar hans bröd och
helår hans smärta med tröst — se der det Wirsénska
qvinno-idealet. Vi känna väl igen dess älskliga drag. Det är
Franzéns Selma, omsväfvad af det drömmande, naturbundna
behaget hos den romantiska skolans qvinliga typer. Dock når
det icke fram till den förebild, som Atterbom uppställde,
redan 1819, i det märkliga qvädet »till ett ungt fruntimmer»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
