Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nära var mig då helt visst det hulda
Strängaspel. Men dimman kom och skymde,
Stängde för min syn hvad dalen gömde
Och det tycktes mig att blomstren stilla
Böjde sina kalkar ned i tårar. —
Bortstött irrar jag ännu och letar.
Ljungen än ej bredt sin milda glädje
Under mörka granars allvar. Linden
Blonirnar icke än men. snart. »O! gif mig,
Gif mig dessförinnan hvad jag söker,
Gif en sång åt hjertats djupa längtan,
Att jag så mig sjelf må finna åter,
Gif den som ett tecken att jag lefver!» —
Dock med ångest började jag fatta,
Att jag trängt mig fram med skor på fötter
Till det heliga, och såugens vilkor
Glömt: ej i min ande brännt till aska
Allt hvad ej i sig bär lifvets löfte,
Allt hvad anden en gång ej kan föra
Med sig från en stjerna till en annan.
Derför böjer björken sina grenar
Undan, vill ej i sitt hägn mig taga,
Linden skakar sorgset på sin krona,
Och den blida månen öfver skogen
Höljer i en sky för mig sitt anlet.
O, så vill jag skynda, natten stundar,
Ej det är i längtansfull förbidan
Ibland ängens klockor, men i tålig,
Trogen kamp mot lifvets nöd och brister,
Som de himlaburna välljud födas.
O, så vill jag intet mer begära
An att ödmjukt gå bland lifvets törnen.
Kanske då en gång när år förrunnit
Sången, den välsignade, den höga,
Vänder mildt till mig försonad åter;
Kommer kanske när jag minst det väntar
Oombedd sitt blomsterlif att blanda
Uti dagens värf och nyttans tankar,
Ljuft som åkervindan famnar säden,
Skymd af den, af ingen sedd, ej anad,
Lefvande dock trygg sitt lif i djupet.
Sif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
