Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.259
högsta mål. Hennes egen definition af en sant religiös ande är, att
i den »kärleken till Gucl och medmenniskor sammansmält till en».
Hon anslöt sig i vissa fall nära till Comte’s filosofi men tog äfven
inflytande af Spencers denna i vissa fall motsägande. Filosofien i och
för sig förslog dock icke att mätta hennes själs hunger; hon var och
förblef en religiös personlighet, ehuru hon lika litet kunde binda sig
inom något kristligt som inom något filosofiskt samfund. Hennes
religiositet var densamma, som Göthe ger ord i trädgårdsscenen i Faust, i hvilka
ord hon fann det klaraste uttryck af deu själens glöd hon sjelf erfor
inför det oändliga, inför lifvets ogenomträngliga mysterium. En
författare i Unitarian Review, Mr. Bellows, har i en skildring af George
Eliot såsom »religiös lärare», uppvisat de egenskaper såsom menniska
och diktare genom hvilka hon förtjenar denna benämning, och slutar
sin skildring med dessa ord: George Eliot har känt menniskonaturen
så, som ingen diktare efter Göthe gjort det, och hon har brukat denna
kännedom för att öfvertyga oss om menniskonaturens förmåga af ädel
bragd och hög utveckling; hon är en af de heligas samfund, en
»som vidgat ljnsets och minskat mörkrets rike»; »ett af de
sanningsvittnen, inför hvilka den på odödligheten troende känner: för en sådan
själ kan döden ej vara^ utslocknandet. En sådan ande är genom
sin blotta tillvaro en bekräftelse af den odödlighet, hvarpå hon sjelf
icke vågat räkna.» ■ Red:n.
Vi lemna här ånyo ordet åt biografen.
Har man gjort sig en någorlunda klar föreställning om
arten af George Eliots religiositet, återstår att se huru denna
re-ligiositet omsatte sig i hennes enskilda lif, eller i hvad mån
CO »
hennes författareskap var ett uttryck för hennes enskilda
personlighet*).
*) Af största intresse äro i så fall tvenne uppsatser, den ena af en
yngre väninna och meningsfrände till George Eliot, Miss Edith Simcos, i
en artikel i Fortnightly Review (1880), från hvilken redan några af de
föregående citaten äro hemtade; flen andra af en artikelförfattare i
Con-temporary Review (1880), hvilken säger sig vara »en. som kände henne»
men hvarken var en nära vän till henne, ej heller delade hennes
reli-| giösa uppfattning, Genom den teoretiska olikheten hos dessa båda
samstämmande författare, hvilka känt sig kallade att offentligen vittna om
hennes enskilda lif, får man ett ökadt förtroende till riktigheten af
hvar-| deras slutsatser. Jag har dock äfven från andra håll fullständigat dessa
uppgifter, men för att undvika en tröttande om.ständlighet, uteleuinar jag
i det följande alla hänvisningar, och vill blott nämna att den oftast
anlitade förfrn är miss Simcox’, hvarför citaten ur hennes uppsats sättas med
annan stil för att särskiljas från de öfriga.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
