Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.260
»George Eliot’s personlighet var så hel, var så lefvande med i
hennes verk, att ett rätt förstående af de senare också i viss mån
ställa den förra framför oss. Hvad hon framför allt ådagalägger i
sina arbeten är sympati, en mångsidig, vaken sympati för det
verkliga lifvet, dess alldagligaste som dess högsta erfarenheter, jemte (eller
till följd häraf) ett djupt förstående af de lagar som styra och de
allmänna sanningar som påverka menniskolifvets alla möjligheter, så till
godt som ondt. Liksom hennes böcker tycktes hennes personlighet
innesluta hvarje möjlighet till handling och rörelse; ingen sund
mensklig känsla saknades i hennes natur; der funnos inga tomrum.
Märkvärdigare än rikedomen i hennes väsen var dock, att mellan alla dessa
olika känslor och krafter ingen strid tycktes råda, ingen disharmoni
förefinnas; att trots lifligheten af hennes impulser inga
sammanstötningar egde rum mellan hennes och andras intressen. Hon kunde
tvinga lidelser af verkligt vulkanisk styrka att bli villiga tjenare åt
hennes närmastes gagn och lycka. Hon var så besjälad af en aldrig
hvilande önskan att gagna sitt slägte, att det syntes som var det utan
ens en föregående strid hon riktade sina krafter endast åt de områden,
der de kunde verka välgörande, och aldrig dit, der de kunnat blifva
förstörande. Hela hennes varelse var en gensaga mot det från
mycket olika håll hörda kätteriet: att’ våra flesta naturliga, menskliga
böjelser måste dödas, om vi skola nå heligheten.»
Ett af de mest betecknande uttryck för denna, som
jag-skulle vilja kalla det, tro på godhetens naturlighet, är yttrandet,
att hon hoppades det i en framtid impulsen att hjelpa hvarandra
skulle hos alla bli lika ofrivillig, som impulsen att gripa efter
ett stöd, då man är nära att förlora jemnvigten. Den kärlek
med hvilken hon hängaf sig åt sitt slägte blef henne,
synnerligen under senare år, i rikt mått återgifven.
»Hon var föremål för en nästan romantisk hängifvenhet från de
mest skilda håll. Män och qvinnor, gamla och nya vänner, hennes
jemnåriga och den yngre generationen, gifta och ogifta, svärmiska
ynglingar och grånade tänkare, ja, menniskor, som öfver allt annars
tedde sig som cyniska eller verldsliga — alla vunnos de af hennes
personlighets sällsynt tilldragande makt. Och vill man söka
hemligheten af denna makt, bestod den helt visst framför allt deri, att hos
henne styrkan och ömheten så smält samman, att de liksom bildade
en helt ny, henne ensam tillhörig egenskap, godhetens snille. I
vänskap hade George Eliot en rik naturs omedvetna men stora fordringar.
Hon fördrog ej lätt hos sina vänner något tomrum i själen eller
karakteren. Hon var likgiltig för den beundran, sorn egnades henne,
då den ej hvilade på samstämmighet i de åsigter hon ansåg för lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
