Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.263
på personer, utan lät en hvar känna, att det var menniskan
(oberoende af alla yttre utmärkelser) som hon hos hvar och en aktade.
Hon dref detta så långt, att det för mången skulle känts
förödmjukande, i fall ej hennes hjertlighet kommit en hvar att fördraga
det. Gjorde hon i ena fallet ingen åtskilnad, gjorde hon det
heller icke i det andra; hennes grundlidelse, den att trösta och
glädja, omfattade alla utan åtskilnad. Det var för henne ett
verkligt qval att icke kunna hjelpa öfver allt. Så t. ex. tyckte
hon sig ej böra eller kunna ge hvarje tiggare allmosor; men
af allt hvad hon skrifvit, säger berättaren, har intet rört
mig så, som hennes uttryck af otröstlig smärta, då hon en gång
it
talade om detta. Äfven på bekostnad af sin, som mycket
dyrbar tillvaratagna, tid sökte hon skänka lindring till de lidande;
personer, hvilka t. o. m. hon icke kunde undgå att finna
ledsamma, bad hon likväl vänligt besöka sig, »i fall det kunde vara dem
till ringaste tröst i deras sorg», medan hon dock kort förut till
en vän kunde hafva talat om huru hon greps af vemod vid
tanken på tidens otillräcklighet.
»Den tröst hon personligen, lika väl som i sina böcker, hade att
gifva, var icke nogon veklig. Hon var en hugsvalelsens engel för
dem, som hade fördomsfrihet att inse, huyu ofta de sjelfva snarare än
tillvaron bure skulden för sina olyckor. Men hon hade intet att säga
dem, hvilka hoppades på en deus ex machina, genom hvilkens hjelp
de skulle kunna hemta vindrufvor af törne och fikon af tistel. Hvad
lifvets oomtvistliga missförhållanden angick brukade hon säga, att
då så mycket var att göra för att afhjelpa dem, månne det då var
klokt att sitta stilla och jemra sig öfver dem; kunde man icke
åtminstone vänta med att kritisera naturens ordning och andra
menniskors handlingar, tills man gjort sig sjelf felfri? Hon var icke sträng
emot de misslyckade försöken att hjelpa, men mot den dådlösa
kritiken ; ty hon tyckte sig finna att de, som gnata mest öfver tillvarons
förvändhet, vanligen göra minst för att ställa den tillrätta. Då en
vän en gång kallade henne »optimist», svarade hon: »jag vet inte, om
du har rätt i detta; men om du hittat på att kalla mig meliorist,
skulle du kanske funnit mitt lämpliga namn». Hon var så starkt
medveten om, att man i nästan hvarje ögonblick af lifvet har ett val
att göra mellan ett bättre och ett sämre, och att man äfven ständigt
kan hjelpa hvarandra att välja det bättre, så att den passiva begrund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
