Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.269
»om clu kunde ana hvad jag lidit for Hetty (i Adam Bede);
hvilka tårefloder jag gråtit öfver henne; huru gerna jag önskat
rädda henne — men jag kunde ju icke»!
Med ett sådant sätt att dikta var det ej underligt, att
hon oftare betonade allvaret än glädjen i sin kallelse. Jag
antager äfven att med hennes brinnande nit att förbättra
menskligheten, skulle hon ofta, fast med orätt, finna skrifvandet af
böcker som ett svagt medel härför, jernfördt med handlingar.
Ofta talade hon, isynnerhet de sista åren, med ett mildt men djupt
vemod om nödvändigheten att försaka mycket af hvad hon hoppats
hinna, eftersom lifvet var så kort och hon kände att hennes led
mot sitt slut. Hvad hon särskildt nämnde som en älsklingstanke,
var, att en gång ha kunnat ge »en idealiserad bilcl af en
verklig karaktär, som man obetingadt kunnat vörda och icke i något
fall ogilla» — ett menskligt ideal således, som på samma gång
var en personlighet, och ej den abstrakta »menskligheten», en
önskan, söm synes mig betecknande för hvad hon inom
positiv-ismen måst sakna. Lägger man det ena till det andra, så kan
man förstå hvad hon menade med att ibland yttra: »ryktet
lofvar i guld men betalar i silfver». Detta var minst af allt en
otillfredsställd äregirighets uttryck. Ty få hafva i den grad
vunnit, få varit i den grad likgiltiga för den yttre
framgången, som hon. I regeln läste hon inga kritiker, och
om dem hon händelsevis läste yttrade hon sällan vare sig
belåtenhet eller motsatsen. Dickens’ och Thackeray’s erkännande
vid början af hennes bana, men ännu mera mot slutet deraf
en uppsats om hennes diktning af Mr Blackwood, gladde henne
mycket; den senare betecknande nog derför, att han klarast
uttalat »hvad hon innerst velat med sin diktning.» Och enda
gången någon kunde minnas henne ledsen öfver en kritik var då
man sagt att hennes böcker verkade nedstämmande. Ty
lifs-mod och handlingskraft ville hon i främsta rummet meddela.
Ehuru ingen afsigt syntes, utan formen var alltigenom konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
