Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
godt.» Men sorgen vändes i glädje vid tanken att en dock
funnits, som bestått i profvet, som brutit väg till ljuset och
bundit vårt hjerta på nytt vid Gud.
Den sång, som har till öfverskrift en gammal kyrkofaders
ord: »De som göra bot blifva yngre», är redan känd för
tidskriftens läsare. Många hafva funnit den tung och underlig.
Jag ville kunna försvara den; och jag tror att den vinner de
flesta, som göra sig mödan att läsa den flera gånger. Det är
sant att formen är tung, men ämnet är så ock. Synd är
ett ord med centnervigt, bot är icke en dans på rosor;
snarare må dess qväde, såsom här, erinra om arbetet i
ankarsmedjan. Dock är det hoppet, icke förtviflan, som smides ut
under dessa tonfall, tunga som släggans slag, och derför slutar
hvarje strof med ett lättnadens ord: »bot gör ungt, likasom för
att låta oss hemta anden.
Bönesångerna för barnen och de unga, »En ropande röst»,
och den sång, som har till öfverskrift: »När jag svag är, så
är jag stark», tillhöra perlorna i samlingen. Af den
sistnämnda här några stancer:
Intel i mig sjelf — då först
Skall jag något blifva.
Ar för Gud den minste störst,
’ Allt jag ville gifva:
Hälsans blod,
Medgångs mod
Från mig gerna vike
För min Herres rike.
I ett bräckligt kärils sköt
Sänker Gud sin hafva.
Och om Gud sitt käril bröt.
Lyste skön hans gåfva,
Trängde fram,
Sprängde dam,
Öfvergöt sin hydda,
Den af nåd beprydda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
