Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Derför, Herre, gör mig svag,
Bryt miu egen styrka!
Dana mig till ditt behag,
Till din Andes kyrka!
Herre Krist,
Af min brist,
Som din starkhet gömmer,
Städs jag mig berömmer.
Detta qväde, anfördt såsom en af samlingens perlor, är
dock betecknande äfven för en af de formella brister, som ej
sällan försvaga intrycket af sången, den, att känslan, som
ligger till grund för densamma, mattas eller försprides i
slutorden, i stället att samlas och stegras.
Davids-psalmerna utmärka sig för en sällsynt grad af inre
trohet tillika med förmåga att behålla de ursprungliga
uttrycken. Så den 42:dra:
Som hjorten ropar efter källans vatten,
Min Gud, i dagens stund, i stilla natten,
Så törstar efter dig min själ och längtar
Och hjertligt trängtar.
Med denna täflar den 88:de, och i mitt tycke vittnar olikheten
i det valda versmåttet om fint öra för förhållandet mellan
innehåll och form.
I mörker.
Angsladt sinne tryckes af tunga tankar.
Trycks, fast Kristus oss löste lifvets gåta:
Upp ur hjertat stiga de gamla frågor,
Dunkla som fordom.
Mon bland döda Herren skall under verka?
Eller mon dig, Herre, de döda prisa?
Mon i grafven, Gud, vi din nåd, din trohet
Kunna förtälja?
Skola Herrens under i mörkret kännas?
Eller Guds rättfärdighet där förnimmas,
Där i stilla landet, hvar allt förgätes,
Gud, i det tysta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
