Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. * Kristendomen och qvinnofrågan. Af L. H. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
som en pligt emot mig sjelf. Genom ett brott emot henne
försätter sig menniskan i en ställning med afseende på det
organiska sammanhanget inom menskligheten, som är oförenlig
med hennes egenskap att vara en lem i den kropp, hvars
hufvud är Kristus. Obestridligen är härmed på något sätt
den fordran gifven, att den sida hos menniskans natur, som i
en alldeles särskildt bemärkelse förenar henne med det slägte
hon tillhör ej får tjena lägre ändamål, utan skall göras till
ett uttryck för den personliga och andliga gemenskap
menniskor emellan, kristendomen förkunnar under formen af ett
»Guds rike». Hvad detta närmare innebär, är en fråga af den
invecklade beskaffenhet, att vi derpå ej kunna inlåta oss.
Sjelfva faktum står fast och om detsamma kan en hvar
öfvertyga sig genom att genomläsa 1 Kor. 6 kap. 12—20 v.
Budet gäller både man och qvinna, ja det är egentligen
ock närmast stäldt till mannen. Men all olikhet emellan könen
uteslutes dermed egentligen icke. Tvärtom tyckes det som
skulle ställets mening vara, att det är qvinnan, som i första
rummet förnedras, ehuru mannen sedan genom henne blir
förnedrad. Att för öfrigt Kristus i sin Bergspredikan (Matt.
5: 2 8) utsträcker kyskhetens pligt ej blott till den yttre
handlingen, utan jemväl fordrar sinnets renhet, såvidt denna är af
min vilja beroende, är nogsamt kändt. Det är i sjelfva verket
en omedelbar konseqvens af sjelfva grundåskådningen i hans
etiska uppfattningssätt, men är ej utan sin märkvärdighet i nu
förevarande afseende.
Det är bekant, att hos Judarne på Jesu tid ytterst slappa
grundsatser gjorde sig gällande i fråga om äktenskapet. Den
frågan, om en man egde att godtyckligt öfvergifva sin hustru,
besvarades af utmärkta skriftlärda så, att han måste ega skäl
dertill, men som fullgiltigt skäl anfördes, att hon vidbrände
maten. Att mannen ut-an vidare öfvergaf sin hustru hörde
till ordningen för dagen. Djupt var det elände och den för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
