Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Thérèse Kamph. Minnesteckning af en f. d. elev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
landet, så väl som vid intagningarna, då det kunde finnas mer
än 170 sökande till 36 platser. Detta skolans anseende var
Therese Kamphs glädje och stolthet, om detta var hon
obeskrifligt rädd. Hon var emellertid ej en af dem, som, då de
en gång ordnat och satt ett företag i gång, slå sig till ro på
den tanken, att allt därmed är bra; det fans hos henne ett
behof af ständigt framåtskridande; allt slentrianmessigt var
hennes natur så främmande, att det omöjligt kunde trifvas
under hennes spira, snarare kunde en och annan tycka, att
hon allt för snart omfattade en ny ide, innan den hunnit nog
pröfvas. Förslagen till nya, mer praktiska lärometoder
tilltalade henne lifligt, de stämde väl öfverens med hennes egna
åsigter; särskildt låg henne varmt om hjärtat en lefvande,
praktisk språkundervisning, modersmålets vigt samt
öfnings-ämnena. Hon ifrade äfven för god, åskådlig, efter de små
barnens ståndpunkt lämpad undervisning i de lägre klasserna,
hon hade med ogillande insett, hur mycken dyrbar tid där
ofta förspilles. Hennes egen undervisning var klar, enkel, på
samma gång grundlig och allmänbildande; till fullo insåg hon
också allmänbildningens betydelse och sökte gärna se den till
godo. Disciplinen var för henne en sak af största vigt; hon
fordrade och visste äfven upprätthålla mönstergill ordning; få
hafva i så hög grad ägt gåfvan af auktoritet, naturen hade
ämnat henne att taga ledningen, redan i hennes yttre, i den
lugna, värdiga hållningen, den milda, välljudande och likväl,
där det påkallades, stränga rösten låg något obeskrifligt
imponerande, en makt, som alla kände. Hon behöfde blott visa
sig, och det vardt stillhet i den ostyrigaste barnskara, man
lydde utan gensägelse; hennes närvaro var på en gång en
glädje och den mäktigaste sporre för små och stora.
För sina lärarinnor var hon i sanning ej blott den utmärkta
föreståndarinnan, hon var för hvar och en af dem personligen
en trofast vän. Hjärtligt deltog hon i deras enskilda förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
