Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Thérèse Kamph. Minnesteckning af en f. d. elev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
utförande och ägnade sig ifrigt ät ordnandet af
seminariekursen. Från flere håll mötte hon motstånd och blef afrådd,
men hon ville ej lyssna; det var, som anade hon, att hennes
tid var kort, och kände därföre nödvändigheten af att verka,
medan dagen var. Sina vänners föreställningar, att hon skulle
öfveranstränga sig, gå under, nedtystade hon med svaret: »Då
må Therese Kamph gå under, blott saken går fram», eller
»Då får någon annan öfvertaga det; om jag inte kan sköta
det, har jag inte rätt att med min person stå i vägen för en
god sak». Hon var så fullt och varmt öfvertygad, att här
var ett tillfälle, som ej finge försummas, att man lät sig
tystas, men hade man då förutsett, hur snart hon skulle kallas
bort från sitt verk, visst hade modet svikit den hoppfullaste.
Sommaren tillbragte hon i Norge, men hvila, så som
hennes hårdt anlitade krafter fordrade, kunde hon icke,
därtill var hon för lifligt upptagen af tanken på sitt kära arbete.
I augusti kom hon åter hem, och läsåret började. Sällan
hade någon sett henne mer glad och kry än just denna höst.
Allt tycktes arta sig väl, skolarbetet gick sin ostörda gång
med lif och lust, ännu få dagar före sin död stod hon på sin
post, den, på hvilken det hela hvilade. Omkring sex veckor
af terminen hade gått, då hon nedlades på sjukbädden i en,
som det först syntes, jämförelsevis lindrig lunginflammation.
De, som bäst kände henne, visste dock full väl, hvad en
lunginflammation inneburo för henne, som förut så mödosamt
genomkämpat samma sjukdom, och som ägde så ringa
motståndskraft, själf viste hon det äfven. Det var en tung,
sorglik vecka, som nu följde. Den sjuka ville icke tillåta, att
läsningen för hennes skull afbröts, den fortgick för att lugna
henne, och rörande var den fullkomliga, frivilliga stillheten,
som föga lät ana, att stora barnskaror kommo och gingo i
det tysta huset. Uppmärksamt följde hon i det längsta, hvad
som tilldrog sig i skolan, rädd, att något skulle försummas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
