Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Thérèse Kamph. Minnesteckning af en f. d. elev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
än mer rädd, att någon för hennes skull kunde blifva ansträngd.
Då sjukdomen förvärrades, ville hon taga farväl af sina
med-lärarinnor; det kunde icke tillåtas henne, så länge det ännu
fans hopp, och icke ens den sista aftonen ville man helt
uppgifva detta. Det sjönk dock allt mer, plågorna tilltogo;
feberyrsel omtöcknade hennes själ, men icke med plågsamma
bilder, hon var åter på sin plats, i sin skola, hon förhörde
och förklarade, än tysk språklära, än kristendom, då och då
nämnande ett namn eller uttalande ett uppmuntrande ord,
ända till dess rösten svek henne. Den 19 okt., i den tidiga
7 o
söndagseft. m. d., under det höstvinden utanför hvirflade de
gula lofven från träden, somnade hon in stilla och fridfulllt
som ett barn. »Jag vill, att ni skola veta, att jag dör i tron
pil min Frälsare», var den bekännelse, hon vid tanken på sin
annalkande bortgång aflade, därför kunde hon också säga:
»Jag kan väl vara rädd för den fysiska smärtan, men jag är
icke rädd att dö». Drabbade än hennes död som ett oväntadt
slag dem, som stodo henne nära; själf hade hon mer än en
gång under den sista tiden uttalat ord, som förråda en aning
om att snart kallas härifrån.
Stor hade sorgen varit under hennes sjukdom, nästan
förkrossande spred sig underrättelsen om hennes död till vänner
och lärjungar; ja, den väckte djupt deltagande i vida kretsar
och lemnade ej ens dem oberörda, för hvilka hon i lifstiden
varit personligen okänd. Det var ej möjligt att fatta, att hon
så hastigt ryckts bort från de många, som behöfde henne;
hon, så verksam, så full af intresse, så kraftfull i all sin
svaghet. Ännu på morgonen före sin död, dä hon tillfrågades,
hur det var med henne, hade hon svarat: »Det är mycket,
mycket dåligt, men det vet ingen, hvad Gud kan göra»; säkert
tänkte hon därvid på sitt stora, ofullbordade verk, på dem,
som lemnades kvar att i sin mån uppehålla det; de skulle
snart bittert sakna henne. Och likväl hur glad måste hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
