Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Thérèse Kamph. Minnesteckning af en f. d. elev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Och nu till sist: Hvad var det väl, som gaf åt den
ensamma kvinnan kraft att utföra ett så skönt lifsverk, hvaruti
låg innerst det stora hos Therese Kamph?
Det är sant, hennes begåfning var ovanligt rik, hennes
personlighet sällsynt fin och ädel. Full af liflighet och
verksamhetsbegär, med en hoppfullhet, som såg förbi svårigheterna,
en kraft, som bröt genom dem, var hon särskildt skickad att
föra den sak framåt, åt hvilken hon ägnade sitt lif. Begåfvad,
mindre med logisk skärpa, än med förmåga att, ledd af känsla
och takt träffa det rätta, mäktig af de största uppoffringar,
den mest trofasta hängifvenhet, sann, oförskräckt och tillika
med det djupaste behof af kärlek, förtroende och erkännande,
företedde hennes karaktär en sällspord förening af kraft med
vekhet. Men denna karaktär hann sin mognad genom att
luttras under ett lif af kamp och lidanden; denna personlighet
helgades genom inflytande af sanningens och kärlekens Ande.
Från ofvan hämtade Therese Kamph sin kraft att handla och
tåla, därföre svek den icke i profvets stund, därföre
sammansmälte kraften och vekheten uti moderlig hägnande ömhet.
Det gafs i hennes utveckling intet stillastående, intet
förkväf-vande stelnande i former, men, ju mer tiden led, märktes
hennes inre människa tillväxa, däraf kom denna sinnets
vederkvickande, hjärtevinnande ungdomsfriskhet, öfver hvilken åren
icke hade någon makt. Allvaret från hennes första ungdom
tryckte sin stämpel på hennes senare år, men hennes synkrets
hade vidgats, hennes tro var pröfvad, hennnes uppfattning
hade vunnit i klarhet och djup. Varm för allt mänskligt
stort och ädelt, sträckte hon sin blick där bortom, trogen i
det lilla som i det stora, mot det ljus, som ofvan ifrån föll
öfver hennes väg. »Det hon kunde, det gjorde hon», däri låg
Therese Kamphs storhet, och hvad säga icke de orden om en
trohet, som icke undandrog sig, om en kärlek, som icke
tröttnade! Genom de orden talar hon ännu, talar manande såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
