Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
hans dotter ■ till ro i jordens sköte ; derföre, tro mig,’ sofva
de sjelfva så säkert, att de ieke mera röra en lem.»
Mumlande vecklade Thord Riddare sig i sin pels oeh
följde tmderbefälhafvaren Anderssons exempel, som redan
insomnat. Men Peder Skrifvare öfverskådade med sina
tindrande, bruna ögon hela slätten, hvilken rundt omkring
var betäekt med sofvande hopar, och ett hånfullt leende
vanstälde hafis vackra anletsdrag.
Längre ned till höger, icke långt ifrån floden, som
begränsade slätten, hade en hop småländska bönder lägrat
sig, hvilka än sakta, än högre tvistade med hvarandra.
Några steg derifrån, gömd i det höga gräset, låg munken
Peder Erlandsson, hvilken under sin trasiga ordensdrägt
bar en krigsmans kläder, äfvensom ett bröstharnesk afjern,
svärd, dolk och spjut. Han lyssnade på böndernas samtal,
och så ofta det lyckades honom att fatta något af dess
innehåll, for han till hälften upp, liksom en vredgad, hvil-
ken ieke mer förmår att beherska sig, men . böjde sig åter
ned för att höra fortsättningen af samtalet. Slutligen syn-
tes bönderna hafva förenat sig om något oeh fattat ett be-
slut. Två af dem, ansedda och välmående män, bortlade
sina vapen och ville just aflägsna sig ur kamraternas krets,
i det de vände sig emot det fiendtliga lägret ; men då skyn-
dade den vilde munken upp, trädde emot dem med fram-
sträckt spjut och ropade ett dundrande »halt!»
Bönderna studsade i början, men snart fattade de sig
åter, och den äldste af dem, vid namn Måns, sade till
munken: »Huru, ärevördige herre, hämmar ni våra steg?
Vi lemna lägret i den berömvärda afsigten att fullgöra
ett kristligt verk.»
»Förräderi viljen I utöfva, edra fega stackare!» sva-
rade munken, uppretad. »Men, vid den helige Erik! jag
borrar spjutet i edra darrande hjertan, om I vågen att öf-
verskrida gränserna för vårt läger.»
»Åh, hå !» svarade den andra bonden, Jösse Rutgerson,
spotskt. »Är detta den frihet, ni för få timmar sedan lof-
vade oss? Vi äro icke Dackes slafvar, icke heller äro vi
påbetslade hästar, som måste stå stilla eller trafva framåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
