Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
nerlig motsträfvig känsla omisskänneligt uttryckte sig,
hvilken än drog honom till och än stötte honom tillbaka
ifrån Brita, såg han på denna. Hon hade, betagen af en
hemsk aning, dolt sitt ansigte i båda händerna. Andtligen,
efter en lång tystnad, borttog hon dem åter och sade med
dof röst lor sig sjelf: »Så måste det blifva! — Snart
skall allt uppfyllas! —• Otto, — stöd mitt hufvud ■— det
blir mig så tungt, —- och en skarp pil tyckes genomfara
min hjerna! Ack, huru det smärtar! —• Jag förlorar
bruket af mitt förnuft! Hjelp mig, Otto! — Berätta mig
ännu en gång portvaktens saga! — Tror du den? —Om
jag endast kunde samla mina tankar! — Hjelp mig, Otto!
— Sade icke mannen, — att du var — min bror? — —
Träd närmare, gubbe! — Bekänn allt hvad du vet! — Vid
din själs salighet! Huru hette den gamla Bollas dotter?
Huru heter den stolte grefvens af Hoya barn?»
»Det vet jag inte», svarade portvakten, under det
han ängsligt sökte undandraga sig den frågandes förvir-
rade blickar. »Barnet togs strax efter födseln ifrån modern
och har icke blifvit döpt i vår trakt.»
»Så hör mig då; — jag vill säga dig det!» fortfor
Brita med hög röst. »Barnet hette Brita. Jag är den
•vansinniga Bollas dotter, och denne man, som står här vid
min sida, är Otto af Hoya, ■—■ min bror! Ha, ha, ha!»
fortfor hon under ett hemskt skratt. »Så lär det väl vara !
Alla bilderna af en ■ tillkommande lycka vöro endast en
dröm ! De dunkla magterna släppa icke så hastigt sina
offer ! Lemna mig, Otto ! Gå härifrån ! Din maka kan
jag icke blifva! Du måste fly mig, om du icke med hvarje
handtryckning vill föröka vår syndabörda. Ödet skiljer oss
nu för evigt! Lemna mig! O, mitt förnuft! Jag är in-
vigd åt afgrunden! Låt mig ensam förtvifla, på det den
gamle Arvids, min morbrors förbannelse må uppfyllas!»
»Vid alla helgon!» ropade den bestörte portvakten,
»ni är —»
»En qvinna !» föll Brita honom i talet med en hemsk
röst. »Ha, ha, ha! Det är ju den lustigaste historia i
verlden och vore värd att skrifvas på vers!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
