Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
»Vid den barmhertige! — sansa dig, Brita!» ropade
Otto. »Ännu fattas oss ju vissheten.»
»Vi skola fä den !» svarade hon häftigt och pressade
båda sina händer emot den brännheta pannan. Derpå fort-
for hon sakta, då i detsamma en högtidlig korsång hördes
ifrån de aflägsna rummen ända in i den lilla kammaren:
»Hör, de fromma jungfrurna sjunga redan min dödssång.
Snart lider det nu till grafven med mig. Ute på heden,
der lyktgubbarne dansa, der vargarne tjuta och korparne
skrika, der skall man nedgräfva mig i den kalla jorden.
Släpp mig ut; det blir mig för trångt här! Bummets låga
tak trycker mitt hufvud ! Se, — se, det sänker sig ned
öfver mig; de svarta väggarne falla tillsamman ! Jag kan
icke mera röra mig, rummet blir här så trångt, så smalt,
o, — alldeles som en likkista!» Flämtande sjönk hon
ned i sängen, och under sin förvirring rörde hon oupp-
hörligt de utsträckta armarne, liksom afvärjande, mot taket
och väggarne, under sakta jemmer.
Villrådig knäföll Otto vid sängen; han ville tala, men
fann inga ord för sina qval. Stum stod portvakten och
stirrade på sina besynnerliga gäster med en uppsyn, som
tydligt förrådde, huru ifrigt han önskade att befrias ifrån
deras sällskap. En djup tystnad herskade flera minuter,
i rummet, blott understundom störd af Britas suckar och
ljudet af nunnornas högtidliga korsång; men, plötsligt af-
bruten genom’ ett sakta, mångstämmigt ångestrop, upp-
hörde denna, och darrande framträdde portvakten och bad
flyktingarne att i alla helgons namn på ögonblicket aflägsna
sig. Han fruktade den stränga abbedissan, emot hvilkens
befallning han brutit genom mottagande af de båda främ-
lingarne; men förgäfves voro hans böner. Brita förstod
honom icke ; hennes sinnen voro rubbade, och Otto, försänkt
i ett känslolöst tillstånd, låg på knä vid Britas bädd och
lade hennes hufvud intill sitt bröst.
Ändtligen, då portvakten under en beständigt stigande
ångest försökte att uppresa Brita och med hårda ord åter
uppfordrade båda att aflägsna sig, slungade Otto honom
med styrka ifrån henne. Då sade Brita med låg röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
